Det nya numret av Skriva kom ut för några dagar sen.
På sidorna 54 och 55 står det att läsa om mindfulness för författare.
Jag testade en av övningarna nu idag.
Övningen går ut på att gå en promenad på 1000 steg och stanna upp och skriva ner intryck och tankar vart 100:de steg.
Rekommenderas! Rekommenderas starkt!
Här är vad jag skrev:
Det här är ju löjligt!
O! Kallt!
Folk kommer att stirra på mig! Pinsamt!
Jag inser att det här kommer att bli en väldigt kort promenad.
Jag kan inte vara mycket mer än 20 meter från min port.
Något ringer. Nej, det är ett tåg som bromsade in på stationen.
Så mycket bilar.
Mycket är på något vis grammatiskt fel i den föregående meningen.
Jag valde en ypperlig timme att gå ut. Det är nästan ingen mer än jag här.
Det funkar!
Nu är det säkert någon som tycker att jag är konstig för nu är det några som kan se mig.
Men jag har en konstig känsla i huvudet. Den är olik någon annan känsla som jag har haft tidigare.
Flickornas skratt är inte annorlunda något annat flickskratt jag har hört tidigare. Ett sån skratt jag själv har skrattat och delat många gånger.
Ahh! Det kittlas i näsan!
Med ryggen åt världen och näsan mot husen.
Den hemliga trädgården.
Vad är det där för nåt?
Vad märkligt det är att något kan se ut som något annat på håll!
Mitt 800:de steg.
Världen ur en ny vinkel.
En helt ny känsla
Allt är som för, men ändå inte.
Döda poeters sällskap.
Jag hamnade inte mitt ute i vägen ändå.
Allt känns som taget under lupp.
Är det så här Sherlock Holmes kände sig var enda eviga dag under hela sitt liv?
Hoppas jag inte står i vägen för någon nu.
Jag tror aldrig att jag har skrivit så här mycket under så kort tid, men jag känner att jag inte vet något om tid.
100 igen, men nu för 10:de gången. Betyder det att jag kan gå hur jag vill nu?
(För er som undrar kan jag meddela att Ja, jag vet att Sherlock Holmes är en fiktiv figur).
Men man kan faktiskt undra; var det så det kändes för honom om han hade funnits?
Det kändes som om allting gick väldigt långsamt, slowmotion, och var typ 30 gånger förstorat. Jag tappade tidsbegreppet efter drygt 600 steg.
Varför lever inte folk så här? Var en tanke som kom för mig när jag tagit mitt 1000:de steg.
Det finns inte ord att beskriva känslan. Det är helt jävla fantastiskt!
:-) Så du har upptäckt nåt nytt? Häftigt!
SvaraRaderaMindfulness är ju lite på modet men det är ju det här att leva i nuet som är det rätta ändå och det vi är så dåliga på. Fortsätt med det där du. :-)
Kramen.