Stirrar
Med tom blick
Det vita taket tycks vara för evigt
Hjälp mig!
Jag kan inte sova
Varför?
Varför inte?
Vad var det jag bekymrade mig för nu igen?
Här skriver jag inte bara om mitt skrivande, jag lägger även upp några av mina små alster här.
lördag 29 september 2012
Not me
Who is dreaming?
Who is dreaming?
Who is dreaming?
Who is dreaming?
Who is dreaming?
Who is dreaming?
Who is dreaming?
- Not me. I am dead
Who is dreaming?
Who is dreaming?
Who is dreaming?
Who is dreaming?
Who is dreaming?
Who is dreaming?
- Not me. I am dead
Hur många rader
Hur många ord
Hur många bokstäver
Hur många tecken
blank steg punkt och mellanslag har jag inte...
Hur många meningar
Har
jag
inte
Hur många rader har jag inte redan
skrivit
tillägnat
dig...
Min frände,
min själs-frände?
Hur många bokstäver
Hur många tecken
blank steg punkt och mellanslag har jag inte...
Hur många meningar
Har
jag
inte
Hur många rader har jag inte redan
skrivit
tillägnat
dig...
Min frände,
min själs-frände?
Inte kan
Gröna ögon
Svart leende
vita
Väldigt vita tänder, skarpa som glasskärare
Ingenting
Det finns ingenting
som
hon
inte
kan
Svart leende
vita
Väldigt vita tänder, skarpa som glasskärare
Ingenting
Det finns ingenting
som
hon
inte
kan
Rätt tid, rätt plats, rätt person
Går inte
Går inte
Går inte!
Kan inte
Vet inte
En annan tid
En annan plats
En annan person
Som vet något som jag inte vet
Går inte
Går inte!
Kan inte
Vet inte
En annan tid
En annan plats
En annan person
Som vet något som jag inte vet
När jag är med dig
Han går
Går
Går
och går
Finns det någon tid
Finns det någon frid
Kan jag komma dig närmre genom att bara gå?
Mitt liv är en viskning i ett evigt skri
Men blir genast så mycket mer värdefullt
När jag är
med dig.
Går
Går
och går
Finns det någon tid
Finns det någon frid
Kan jag komma dig närmre genom att bara gå?
Mitt liv är en viskning i ett evigt skri
Men blir genast så mycket mer värdefullt
När jag är
med dig.
fredag 28 september 2012
Woaha
Nu på morronen hade jag en woaha-upplevelse. (Waoha - en kombination av de båda orden wow och aha, en woaha-upplevelse är således en blandning av de båda känslorna, uppfunnet av författaren till denna blogg).
Det nya numret av Skriva kom ut för några dagar sen.
På sidorna 54 och 55 står det att läsa om mindfulness för författare.
Jag testade en av övningarna nu idag.
Övningen går ut på att gå en promenad på 1000 steg och stanna upp och skriva ner intryck och tankar vart 100:de steg.
Rekommenderas! Rekommenderas starkt!
Här är vad jag skrev:
Det här är ju löjligt!
O! Kallt!
Folk kommer att stirra på mig! Pinsamt!
Jag inser att det här kommer att bli en väldigt kort promenad.
Jag kan inte vara mycket mer än 20 meter från min port.
Något ringer. Nej, det är ett tåg som bromsade in på stationen.
Så mycket bilar.
Mycket är på något vis grammatiskt fel i den föregående meningen.
Jag valde en ypperlig timme att gå ut. Det är nästan ingen mer än jag här.
Det funkar!
Nu är det säkert någon som tycker att jag är konstig för nu är det några som kan se mig.
Men jag har en konstig känsla i huvudet. Den är olik någon annan känsla som jag har haft tidigare.
Flickornas skratt är inte annorlunda något annat flickskratt jag har hört tidigare. Ett sån skratt jag själv har skrattat och delat många gånger.
Ahh! Det kittlas i näsan!
Med ryggen åt världen och näsan mot husen.
Den hemliga trädgården.
Vad är det där för nåt?
Vad märkligt det är att något kan se ut som något annat på håll!
Mitt 800:de steg.
Världen ur en ny vinkel.
En helt ny känsla
Allt är som för, men ändå inte.
Döda poeters sällskap.
Jag hamnade inte mitt ute i vägen ändå.
Allt känns som taget under lupp.
Är det så här Sherlock Holmes kände sig var enda eviga dag under hela sitt liv?
Hoppas jag inte står i vägen för någon nu.
Jag tror aldrig att jag har skrivit så här mycket under så kort tid, men jag känner att jag inte vet något om tid.
100 igen, men nu för 10:de gången. Betyder det att jag kan gå hur jag vill nu?
(För er som undrar kan jag meddela att Ja, jag vet att Sherlock Holmes är en fiktiv figur).
Men man kan faktiskt undra; var det så det kändes för honom om han hade funnits?
Det kändes som om allting gick väldigt långsamt, slowmotion, och var typ 30 gånger förstorat. Jag tappade tidsbegreppet efter drygt 600 steg.
Varför lever inte folk så här? Var en tanke som kom för mig när jag tagit mitt 1000:de steg.
Det finns inte ord att beskriva känslan. Det är helt jävla fantastiskt!
Det nya numret av Skriva kom ut för några dagar sen.
På sidorna 54 och 55 står det att läsa om mindfulness för författare.
Jag testade en av övningarna nu idag.
Övningen går ut på att gå en promenad på 1000 steg och stanna upp och skriva ner intryck och tankar vart 100:de steg.
Rekommenderas! Rekommenderas starkt!
Här är vad jag skrev:
Det här är ju löjligt!
O! Kallt!
Folk kommer att stirra på mig! Pinsamt!
Jag inser att det här kommer att bli en väldigt kort promenad.
Jag kan inte vara mycket mer än 20 meter från min port.
Något ringer. Nej, det är ett tåg som bromsade in på stationen.
Så mycket bilar.
Mycket är på något vis grammatiskt fel i den föregående meningen.
Jag valde en ypperlig timme att gå ut. Det är nästan ingen mer än jag här.
Det funkar!
Nu är det säkert någon som tycker att jag är konstig för nu är det några som kan se mig.
Men jag har en konstig känsla i huvudet. Den är olik någon annan känsla som jag har haft tidigare.
Flickornas skratt är inte annorlunda något annat flickskratt jag har hört tidigare. Ett sån skratt jag själv har skrattat och delat många gånger.
Ahh! Det kittlas i näsan!
Med ryggen åt världen och näsan mot husen.
Den hemliga trädgården.
Vad är det där för nåt?
Vad märkligt det är att något kan se ut som något annat på håll!
Mitt 800:de steg.
Världen ur en ny vinkel.
En helt ny känsla
Allt är som för, men ändå inte.
Döda poeters sällskap.
Jag hamnade inte mitt ute i vägen ändå.
Allt känns som taget under lupp.
Är det så här Sherlock Holmes kände sig var enda eviga dag under hela sitt liv?
Hoppas jag inte står i vägen för någon nu.
Jag tror aldrig att jag har skrivit så här mycket under så kort tid, men jag känner att jag inte vet något om tid.
100 igen, men nu för 10:de gången. Betyder det att jag kan gå hur jag vill nu?
(För er som undrar kan jag meddela att Ja, jag vet att Sherlock Holmes är en fiktiv figur).
Men man kan faktiskt undra; var det så det kändes för honom om han hade funnits?
Det kändes som om allting gick väldigt långsamt, slowmotion, och var typ 30 gånger förstorat. Jag tappade tidsbegreppet efter drygt 600 steg.
Varför lever inte folk så här? Var en tanke som kom för mig när jag tagit mitt 1000:de steg.
Det finns inte ord att beskriva känslan. Det är helt jävla fantastiskt!
torsdag 27 september 2012
It is done
Nu har jag gjort det... eller inte alldeles nyss, det var en dryg timme sen.
Jag kände mig desorienterad både före och efter. Den hårda nöten som är mitt kranium var det enda som hindrade min hjärna från att sprätta åt alla håll. Inte olikt stekfett eller gnistorna från en fyrverkeri pjäs.
Innan det var klart hade jag den där känslan man har inför ett stort prov, skillnaden mellan det två känslorna är dock att när provet väl börjar kan de flesta människor fokusera sig på frågorna, det kunde inte jag.
Innan jag gick hem ifrån irrade jag omkring i min lägenhet och undrade vad jag höll på med. Det hade inte förvånat mig om jag glömt pengarna hemma.
På vägen dit mumlade jag det jag hörde på mp3-spelaren. Chad Kroeger's röst i mina öron. Mumlade med i texten så tyst att ingen annan hörde än jag.
♫ She didn't make it this far by just shaking hands ♪
Texten som ett mantar för att inte få total kortslutning.
"Det är dumt att tveka nu när jag kommit så här långt," tänkte jag, den första riktigt klara tanken på en lång stund.
Alldeles innan andades jag meditativt, in genom näsan och ut genom munnen.
Jag kysste kuvertet flera gånger innan jag tillslut stoppade det i brevlådan.
Nu är det alltså gjort.
Mitt bidrag är på väg till Umeå.
Jag kände mig desorienterad både före och efter. Den hårda nöten som är mitt kranium var det enda som hindrade min hjärna från att sprätta åt alla håll. Inte olikt stekfett eller gnistorna från en fyrverkeri pjäs.
Innan det var klart hade jag den där känslan man har inför ett stort prov, skillnaden mellan det två känslorna är dock att när provet väl börjar kan de flesta människor fokusera sig på frågorna, det kunde inte jag.
Innan jag gick hem ifrån irrade jag omkring i min lägenhet och undrade vad jag höll på med. Det hade inte förvånat mig om jag glömt pengarna hemma.
På vägen dit mumlade jag det jag hörde på mp3-spelaren. Chad Kroeger's röst i mina öron. Mumlade med i texten så tyst att ingen annan hörde än jag.
♫ She didn't make it this far by just shaking hands ♪
Texten som ett mantar för att inte få total kortslutning.
"Det är dumt att tveka nu när jag kommit så här långt," tänkte jag, den första riktigt klara tanken på en lång stund.
Alldeles innan andades jag meditativt, in genom näsan och ut genom munnen.
Jag kysste kuvertet flera gånger innan jag tillslut stoppade det i brevlådan.
Nu är det alltså gjort.
Mitt bidrag är på väg till Umeå.
"Tänk inte på jordgubbar"
Under de 6 första veckorna här på Miroi så var jag som flera andra nere i källaren där vi satt och lyssnade på CK som föreläste för oss om allt möjligt som har med jobbsökande att göra. Vi fick även titta på Jag AB och en annan, båda visade Kjell Enhager som stod på scen och pratade.
Det han pratade om i... jag minns inte vilken av dem, men det var mycket om att vi ofta använder ordet inte och att människor, särskilt inte barn, är oförmögna att föreställa sig ordet inte.
Ett exempel på det som Enhager gav var att han och hans fru skulle fika hos några vänner som hade en ung dotter. Dottern var inte gammal alls, men hon fick hjälpa till att duka fram så hon fick bära ut en bricka med glas och grejer. Enhager står och pratar med pappan när lill flickan kommer gående med brickan. I all välmening säger pappan till sin dotter: "Tappa inte den där nu!"
Hon stannar upp och tittar på honom för att kunna höra ordentligt de visa ord som kommer över hennes pappas läppar.
Påminnelse: Människor är oförmögna att föreställa sig ordet inte.
Det som går att föreställa sig när någon säger "Tappa inte den där nu!" är "Tapp den där nu!"
Gissa vad som hände då!
Flickan hörde orden kunde inte föreställa sig ordet inte och då får hon en bild i huvudet som visar vad det är hon inte ska göra, tappa brickan, hon får den tankebilden i huvudet och då säger var enda liten cell i hennes kropp: "DET SKA VI FIXA!"
KRASCH!
Ett annat exempel var att om någon säger till dig att inte tänka på jordgubbar. Vad gör du då för att veta vad du inte ska tänka på? Du tänker på en jordgubbe!
Det fick mig att tänka på något som jag har läst på ett kort som satt inramad hos en vän till mina föräldrar.
Det stod: Din kropp hör allt som ditt sinne säger.
Jag har smått börjat testa att använda andra ord och fraser istället för inte. Låt bli att och oförmögen.
Vad har det här med skrivande att göra då? undrar du.
Jo! För inte så länge sedan var min välmenande mamma god nog att råda mig att inte skriva något inom fantasy gengern som bidrag till Hemmets Journals novelltävling.
Gissa vad jag har fått för novell idéer sen dess!
Fatasy, fantasy, fantasy och åter igen FANTASY!
Försker en författare eller konstnär över huvudtaget låta bli ett särskilt tema så går det inte.
Det handlar om samma sak som jordgubbarna och brickan som tappades i golvet; var enda cell i kroppen vrålar: "DET SKA VI FIXA!"
Men det är inte bara mammas fel, hon var bara den som sa inte. Hälften av problemet beror på andra saker, vilka jag kan styra väldigt lite över.
Det finns dock en gyllene medelväg, low fantasy. ☺
Tack, mamma! Nu får jag den idén ur huvudet. ♥
Det han pratade om i... jag minns inte vilken av dem, men det var mycket om att vi ofta använder ordet inte och att människor, särskilt inte barn, är oförmögna att föreställa sig ordet inte.
Ett exempel på det som Enhager gav var att han och hans fru skulle fika hos några vänner som hade en ung dotter. Dottern var inte gammal alls, men hon fick hjälpa till att duka fram så hon fick bära ut en bricka med glas och grejer. Enhager står och pratar med pappan när lill flickan kommer gående med brickan. I all välmening säger pappan till sin dotter: "Tappa inte den där nu!"
Hon stannar upp och tittar på honom för att kunna höra ordentligt de visa ord som kommer över hennes pappas läppar.
Påminnelse: Människor är oförmögna att föreställa sig ordet inte.
Det som går att föreställa sig när någon säger "Tappa inte den där nu!" är "Tapp den där nu!"
Gissa vad som hände då!
Flickan hörde orden kunde inte föreställa sig ordet inte och då får hon en bild i huvudet som visar vad det är hon inte ska göra, tappa brickan, hon får den tankebilden i huvudet och då säger var enda liten cell i hennes kropp: "DET SKA VI FIXA!"
KRASCH!
Ett annat exempel var att om någon säger till dig att inte tänka på jordgubbar. Vad gör du då för att veta vad du inte ska tänka på? Du tänker på en jordgubbe!
Det fick mig att tänka på något som jag har läst på ett kort som satt inramad hos en vän till mina föräldrar.
Det stod: Din kropp hör allt som ditt sinne säger.
Jag har smått börjat testa att använda andra ord och fraser istället för inte. Låt bli att och oförmögen.
Vad har det här med skrivande att göra då? undrar du.
Jo! För inte så länge sedan var min välmenande mamma god nog att råda mig att inte skriva något inom fantasy gengern som bidrag till Hemmets Journals novelltävling.
Gissa vad jag har fått för novell idéer sen dess!
Fatasy, fantasy, fantasy och åter igen FANTASY!
Försker en författare eller konstnär över huvudtaget låta bli ett särskilt tema så går det inte.
Det handlar om samma sak som jordgubbarna och brickan som tappades i golvet; var enda cell i kroppen vrålar: "DET SKA VI FIXA!"
Men det är inte bara mammas fel, hon var bara den som sa inte. Hälften av problemet beror på andra saker, vilka jag kan styra väldigt lite över.
Det finns dock en gyllene medelväg, low fantasy. ☺
Tack, mamma! Nu får jag den idén ur huvudet. ♥
onsdag 19 september 2012
Nu har jag skrivit klart den
Jag tror att titeln talar sitt tydliga språk.
Den är klar.
Jag har just skrivigt färdigt bidraget som jag ska skicka in till Umeå Novell pris!
Undra om det alltid känns så här när man har skrivit färdigt en längre text.
Jag kanske ska förtydliga...
Jag känner att jag verkligen har ett hjärta, hjärnan surrar som en bikupa, läpparna känns torra, jag lägger märket till vart enda andetag som om de vore något nytt för mig och jag har träsmak i arslet.
Jag känner mig lite mer levande än vanligt om jag ska vara ärlig ☺
Nu ska min syster få läsa igenom de delar som det finns hästar med i, vill inte att det ska skita sig pga dålig faktakoll, världens bästa stavnings program, min älskade mamma, ska få läsa igenom texten och sist, men inte minst ska min favoritläsare, min bästa kompis, Spookie få läsa den.
Hur fan ska jag kunna sova nu?
Det får gå som det går.
God natt!
Den är klar.
Jag har just skrivigt färdigt bidraget som jag ska skicka in till Umeå Novell pris!
Undra om det alltid känns så här när man har skrivit färdigt en längre text.
Jag kanske ska förtydliga...
Jag känner att jag verkligen har ett hjärta, hjärnan surrar som en bikupa, läpparna känns torra, jag lägger märket till vart enda andetag som om de vore något nytt för mig och jag har träsmak i arslet.
Jag känner mig lite mer levande än vanligt om jag ska vara ärlig ☺
Nu ska min syster få läsa igenom de delar som det finns hästar med i, vill inte att det ska skita sig pga dålig faktakoll, världens bästa stavnings program, min älskade mamma, ska få läsa igenom texten och sist, men inte minst ska min favoritläsare, min bästa kompis, Spookie få läsa den.
Hur fan ska jag kunna sova nu?
Det får gå som det går.
God natt!
tisdag 18 september 2012
För den ädla konsten!
Jag vet att titeln på det här inlägget låter lite corny, men titeln är det första ni ser och det är alltså det som fångar er uppmärksamhet.
Jag satt och skrev i går kväll. Jag redigerade även en del då jag börjar närma mig upplösningen på den novell som jag ska skicka in till Umeå Novell pris och jag vill få plats med så mycket som möjligt i slutet. Jag vill inte behöva hoppa över något i slutet för att det blir för många tecken.
Klockan var 12 innan jag kom jag i säng. Det är inte det att jag sov dåligt, men kombinationen av att gå och lägga sig sent och kliva upp tidigt är väldigt dålig.
Jag offrar mig för författarkonsten XP så jag tror att det är värt det i längden.
Jag vet i alla fall vad jag ska göra när jag kommer hem, fixa tvätt tid och slänga mig på sängen och slumra en stund. ☺
Jag satt och skrev i går kväll. Jag redigerade även en del då jag börjar närma mig upplösningen på den novell som jag ska skicka in till Umeå Novell pris och jag vill få plats med så mycket som möjligt i slutet. Jag vill inte behöva hoppa över något i slutet för att det blir för många tecken.
Klockan var 12 innan jag kom jag i säng. Det är inte det att jag sov dåligt, men kombinationen av att gå och lägga sig sent och kliva upp tidigt är väldigt dålig.
Jag offrar mig för författarkonsten XP så jag tror att det är värt det i längden.
Jag vet i alla fall vad jag ska göra när jag kommer hem, fixa tvätt tid och slänga mig på sängen och slumra en stund. ☺
torsdag 13 september 2012
Morfar
Det här är en dikt tillägnad min morfar som fyllde 76 i går.
Grattis, morfar! Hoppas att du gillar den.
---;-@ ---;-@ ---;-@ ---;-@ ---;-@ ---;-@ ---;-@ ---;-@
En gran, en älg, en räv
En gammal man i en båt tillsammans med sitt barnbarn
på en sjö i ett paradis bortom husen av sten
Fiskar
Måsar
En keps på det huvud som hackspetten avundas
Flytande safirer under och runt omkring
kluckar och glittrar ikapp med leenden och skratten.
En gammal man tillsammans med sitt barnbarn i en båt
på en glittrade sjö
Någonstans i paradiset
Jag tycker om dig morfar
♥♥♥Grattis på 76årsdagen, morfar!♥♥♥
Grattis, morfar! Hoppas att du gillar den.
---;-@ ---;-@ ---;-@ ---;-@ ---;-@ ---;-@ ---;-@ ---;-@
En gran, en älg, en räv
En gammal man i en båt tillsammans med sitt barnbarn
på en sjö i ett paradis bortom husen av sten
Fiskar
Måsar
En keps på det huvud som hackspetten avundas
Flytande safirer under och runt omkring
kluckar och glittrar ikapp med leenden och skratten.
En gammal man tillsammans med sitt barnbarn i en båt
på en glittrade sjö
Någonstans i paradiset
Jag tycker om dig morfar
♥♥♥Grattis på 76årsdagen, morfar!♥♥♥
torsdag 6 september 2012
Drömmar fyllda av längtan
I natt drömde jag om min pågående roman projekt som har fått ta en paus nu för att jag ska hinna skriva bidraget till Umeå novellpris.
Jag var huvudpersonen och antagonisten hade tillfånga tagit en eller flera av hans vänner, minns inte riktigt.
Jag vet precis varför jag drömde om det. Jag tänkte på det innan jag somnade och ännu mer innan hade jag sökt reda på scenen i Sagan om ringen när Arwen säger till ringvålnaderna: "If you want him come and claim him!"
Den scenen är så episk att det är svårt att inte tuppa av!
Till och med mitt undermedvetna längtar efter att skriva på min roman. Jag kände det under hela drömmen. Ingen behövde säga det, jag behövde inte säga det, inte ens tänka det. Orden ringde i luften: Måste skriva, måste skriva, måste skriva!
Att skriva överhuvudtaget är en enorm utloppskanal för mig. Jag blir galen om jag inte skriver.
I vintras var det ett helvete, jag kunde inte skriva. Jag fick inte ur mig något!
Jag passade på att skriva lite nu på förmiddagen när jag hade rast. När jag avslutade den lilla biten jag skrev kom en lättad suck över mina läppar och jag kände hur en deciliter skrivklåda togs bort från mig och jag slappnade av.
Den som inte tycker om att skriva har förmodligen aldrig verkligen prövat.
Jag var huvudpersonen och antagonisten hade tillfånga tagit en eller flera av hans vänner, minns inte riktigt.
Jag vet precis varför jag drömde om det. Jag tänkte på det innan jag somnade och ännu mer innan hade jag sökt reda på scenen i Sagan om ringen när Arwen säger till ringvålnaderna: "If you want him come and claim him!"
Den scenen är så episk att det är svårt att inte tuppa av!
Till och med mitt undermedvetna längtar efter att skriva på min roman. Jag kände det under hela drömmen. Ingen behövde säga det, jag behövde inte säga det, inte ens tänka det. Orden ringde i luften: Måste skriva, måste skriva, måste skriva!
Att skriva överhuvudtaget är en enorm utloppskanal för mig. Jag blir galen om jag inte skriver.
I vintras var det ett helvete, jag kunde inte skriva. Jag fick inte ur mig något!
Jag passade på att skriva lite nu på förmiddagen när jag hade rast. När jag avslutade den lilla biten jag skrev kom en lättad suck över mina läppar och jag kände hur en deciliter skrivklåda togs bort från mig och jag slappnade av.
Den som inte tycker om att skriva har förmodligen aldrig verkligen prövat.
tisdag 4 september 2012
Jobbar på så gott det går
Nu är det mindre än en månad kvar tills dess att novellen till Umeå novellpris ska vara inskickad.
Lite stressad jag känner mig då.
Jag är redan nu nervös över vad domarna ska tycka om min novell. Jag vet att jag är bra, men jag är rädd att de inte kommer att märka att jag är så bra.
Bara att skriva en novell är för mig en utmaning.
För er som inte vet det är novell en kortare berättelse med färre detaljer än i en roman.
Jag gillar att skriva långt, jag tycker om att ge karaktärerna tid att utvecklas, jag tycker om att ta med detaljer som ju faktiskt kan säga något om karaktärerna.
Men jag har jobbat på. Förra tiden satt jag nere i tvättstugan och skrev medan kläderna tumlade runt i det skummande vattnet. Jag gjorde det där nere för att jag inte ville springa upp och ner upp och ner och där i mellan kanske tappa flytet.
Så där satt jag uppflugen på en dammig arbetsbänk och skrev.
Det gick bra, tycker jag i alla fall.
Jag har visat de två första sidorna för min bästa vän, Spookie, och för två andra. Låt oss kalla de båda för CK och Eve.
CK tyckte att det var en bra början, han har jobbat som journalist så det var därför jag bad honom att titta över texten.
Eve pekade ut några felstavningar och sa att runt dialektsord skulle man sätta citat tecken. Jag har aldrig hört att man ska göra det förut och känner att jag vill höra mig för innan jag gör något i den stilen, men jag är likväl tacksam att hon läste igenom det och sa vad hon tyckte.
Från Spookie har jag inte fått veta något än. Hon har inte läst än, men det är ingen fara, jag skriver på under tiden.
Jag måste skriva om lite då en del av det jag har skrivit inte stämmer så väl överens med verkligheten.
Jag kan säga så mycket att jag fick bra info av min syster, Elli.
Redigerandet av det som är felaktigt får jag pyssla med ikväll.
Just nu sitter jag på Miroi. Ja, ja, fy på mig, men jag har faktiskt skrivit te personliga brev idag och kollat runt på platsbanken. Jag tycker att jag har hunnit göra rätt för mig idag.
God dag
Lite stressad jag känner mig då.
Jag är redan nu nervös över vad domarna ska tycka om min novell. Jag vet att jag är bra, men jag är rädd att de inte kommer att märka att jag är så bra.
Bara att skriva en novell är för mig en utmaning.
För er som inte vet det är novell en kortare berättelse med färre detaljer än i en roman.
Jag gillar att skriva långt, jag tycker om att ge karaktärerna tid att utvecklas, jag tycker om att ta med detaljer som ju faktiskt kan säga något om karaktärerna.
Men jag har jobbat på. Förra tiden satt jag nere i tvättstugan och skrev medan kläderna tumlade runt i det skummande vattnet. Jag gjorde det där nere för att jag inte ville springa upp och ner upp och ner och där i mellan kanske tappa flytet.
Så där satt jag uppflugen på en dammig arbetsbänk och skrev.
Det gick bra, tycker jag i alla fall.
Jag har visat de två första sidorna för min bästa vän, Spookie, och för två andra. Låt oss kalla de båda för CK och Eve.
CK tyckte att det var en bra början, han har jobbat som journalist så det var därför jag bad honom att titta över texten.
Eve pekade ut några felstavningar och sa att runt dialektsord skulle man sätta citat tecken. Jag har aldrig hört att man ska göra det förut och känner att jag vill höra mig för innan jag gör något i den stilen, men jag är likväl tacksam att hon läste igenom det och sa vad hon tyckte.
Från Spookie har jag inte fått veta något än. Hon har inte läst än, men det är ingen fara, jag skriver på under tiden.
Jag måste skriva om lite då en del av det jag har skrivit inte stämmer så väl överens med verkligheten.
Jag kan säga så mycket att jag fick bra info av min syster, Elli.
Redigerandet av det som är felaktigt får jag pyssla med ikväll.
Just nu sitter jag på Miroi. Ja, ja, fy på mig, men jag har faktiskt skrivit te personliga brev idag och kollat runt på platsbanken. Jag tycker att jag har hunnit göra rätt för mig idag.
God dag
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)