"Tänk inte på jordgubbar"

Under de 6 första veckorna här på Miroi så var jag som flera andra nere i källaren där vi satt och lyssnade på CK som föreläste för oss om allt möjligt som har med jobbsökande att göra. Vi fick även titta på Jag AB och en annan, båda visade Kjell Enhager som stod på scen och pratade.
Det han pratade om i... jag minns inte vilken av dem, men det var mycket om att vi ofta använder ordet inte och att människor, särskilt inte barn, är oförmögna att föreställa sig ordet inte.
Ett exempel på det som Enhager gav var att han och hans fru skulle fika hos några vänner som hade en ung dotter. Dottern var inte gammal alls, men hon fick hjälpa till att duka fram så hon fick bära ut en bricka med glas och grejer. Enhager står och pratar med pappan när lill flickan kommer gående med brickan. I all välmening säger pappan till sin dotter: "Tappa inte den där nu!"
Hon stannar upp och tittar på honom för att kunna höra ordentligt de visa ord som kommer över hennes pappas läppar.

Påminnelse: Människor är oförmögna att föreställa sig ordet inte.

Det som går att föreställa sig när någon säger "Tappa inte den där nu!" är "Tapp den där nu!"
Gissa vad som hände då!
Flickan hörde orden kunde inte föreställa sig ordet inte och då får hon en bild i huvudet som visar vad det är hon inte ska göra, tappa brickan, hon får den tankebilden i huvudet och då säger var enda liten cell i hennes kropp: "DET SKA VI FIXA!"
KRASCH!

Ett annat exempel var att om någon säger till dig att inte tänka på jordgubbar. Vad gör du då för att veta vad du inte ska tänka på? Du tänker på en jordgubbe!

Det fick mig att tänka på något som jag har läst på ett kort som satt inramad hos en vän till mina föräldrar.
Det stod: Din kropp hör allt som ditt sinne säger.
Jag har smått börjat testa att använda andra ord och fraser istället för inte. Låt bli att och oförmögen.

Vad har det här med skrivande att göra då? undrar du.
Jo! För inte så länge sedan var min välmenande mamma god nog att råda mig att inte skriva något inom fantasy gengern som bidrag till Hemmets Journals novelltävling.
Gissa vad jag har fått för novell idéer sen dess!
Fatasy, fantasy, fantasy och åter igen FANTASY!

Försker en författare eller konstnär över huvudtaget låta bli ett särskilt tema så går det inte.
Det handlar om samma sak som jordgubbarna och brickan som tappades i golvet; var enda cell i kroppen vrålar: "DET SKA VI FIXA!"

Men det är inte bara mammas fel, hon var bara den som sa inte. Hälften av problemet beror på andra saker, vilka jag kan styra väldigt lite över.

Det finns dock en gyllene medelväg, low fantasy. ☺

Tack, mamma! Nu får jag den idén ur huvudet. ♥