Självförtroendet är en bitch, men gunga inte gungstol för det

I går så mådde jag toppen första halvan av dagen. Jag kände mig proffsig, för att jag hade börjat skriva på tredje kapitlet till Graceone, projekt arbetet i skolan. Jag började även rita upp en liten karta och ge platserna namn.
När eftermiddagen började så kände jag mig mer och mer modsluppen. Jag har lite svårt att minnas exakt varför, men jag tror att det var något som hade med de sidor som jag dagen innan skickat in till min lärare.

Innan jag gick och la mig så kände jag vad jag skulle vilja kalla en lätt prestationsångest.
Jag fick så mycket beröm och så mycket bra konstruktiv kritik sist att jag vill göra minst lika bra ifrån mig igen, helst bättre.
Det enda problemet är att människors självförtroende kan vara en riktig jävla bitch när det inte går riktigt som man vill och jag för min del är inte helt hundra på om min text blev så bra den här gången.

Jag försker tänka på det som min mamma sa till mig när hon övningskörde med mig för ca ett år och åtta månader sen: Ibland går det bättre och ibland går det sämre.

Det är som liknelsen med Mozart, "Mozart lärde sig inte spela piano över en natt".
Det och vad min mamma sa stämmer nog in på det mesta.

Jag försöker även tänka på något som dr Phil tydligen har sagt: Att oroa sig är som att gunga gungstol. Man gör något, men man kommer ingen vart.

Det är med andra ord ingen vits med att jag oroar mig för att de andra i klassen och läraren inte ska tycka om det jag har skrivit nu förrän de ens har sagt något. Så nu tänker jag städa och ge fingret åt alla sånna där "orosmoln" i min hjärna.