Nu en kvart senare så har jag inte bara en början längre.
Nu har jag ett slut också.
Men vad hjälper det???
Inte ett dugg. Inte nu i alla fall.
Det slår mig att jag skriver början och slutet nu, men jag vet inte vad som ska hända där emellan. Det kanske inte är meningen heller.
Kanske ska de där få futtiga raderna ligga där som skräp i flera år tills jag hittar dem en dag och tänker: Wow! Det här är precis vad jag behöver! En början och ett slut.
Det kommer som allra, allra minst att dröja tre år tills dess för när jag skriver nu så kommer jag på eller improviserar början och sen skriver jag mitten och medan jag skriver allt det där i mitten så kommer jag på vad som ska hända i slutet och när jag väl kommit till slutet. Då skriver jag slutet.
En gång i högstadiet fick vi prova på att skriva en berättelse utifrån ett slut som någon annan hade skrivigt. För att göra en lång historia kort så blev den varken klar eller bra.
Jag ritade en ganska snygg bild av hjältinnan dock, snygg i den mening att jag inte ritade så bra, men inte mycket sämre än vad jag ritar nu.
Här skriver jag inte bara om mitt skrivande, jag lägger även upp några av mina små alster här.
Skriv du början och slutet och lägg undan berättelsen sen. Rätt vad det är dyker resten upp i ditt huvud. :-)
SvaraRaderaBäst må det väl ändå vara då mycket är klart i huvet i stora drag?
Kram!