Forum rollspel

Övningsskriva kan man göra i godan ro på sin lilla kammare, men det blir tråkigt efter ett tag. Det blir till och med tråkigt att skriva fanfiction efter ett tag.

Jag har en lösning till det här.
Det fungerar alldeles utmärkt som övningskrivande + du är lite social samtidigt.

Forum rollspel.
Enkelt sagt: Du blir medlem på en sådan sida. Läser noga reglerna, skapar en karaktär, skriver en tråd (ett medelande) på en plats i forumet där din karaktär hör hemma. Sen är det bara att vänta på att någon ska svara.

Jag kan tipsa om en sida för forum rollspel redan nu. Jag är med på den.
Sidan heter Sallgand och är ett low-fantasy rollspels forum. Just nu håller den på att renoveras, men det går fortfarande att spela.

Det finns en chattruta där som man kan morssa på alla i och man kan dessutom skicka pm, personliga medelanden, till de andra deltagarna. De flesta där har msn också.

Det är bland annat tack vare forum rollspel som jag skriver överhuvudtaget idag.
Det är jätteroligt! Prova i alla fall om du känner dig manad!

Här är en direktlänk till Sallgand.

Writer's block

Jag har inte writer's block själv just nu, men jag hittade en jätterolig bild via google som jag vill visa.



Kalle och Hobbe är förövrigt skapad av Bill Watterson.
Jag hittade den när jag googlade på writer's block.
Här är en länk direkt till sidan.

Jag tycker att den är kul.

Angående writer's block eller skrivkramp som det heter på svenska är alltså när en författare av någon märklig anledning inte kan få ur sig ett ord. Jag tror att det här tar sig olika uttryck för alla, att två författare känner olika när de har skrivkramp.

Jag har hört många olika versioner av hur man ska bota skrivkramp. En av dem är att man ska fortsätta skriva trots att det har tagit stutt. Den idén tror inte jag på. Jag tror att det är bättre att göra något annat, skriva något annat, gå och diska, ta en promenad, titta på tv eller meditera.

Jag har upplevt skrivkramp, men jag kallar det inte skrivkramp. Skrivkramp känns för mig som om man vet precis vad man ska skriva, men inte kan få ut det. Det har jag också varit med om, men då är det bara att jag behöver ta en paus på ca 24 timmar, det är typ som träningsvärk.
Det jag tycker är skrivkramp är när jag inte kommer på vad jag ska skriva, men det här lilla fenomenet kallar jag idétorka och det är mycket mer problematiskt än att inte få ur sig orden på pappret.

Jag tror att jag ska börja kalla skrivkramp för skrivvärk.

Jag har ett till tips som går att använda på både skrivklåda och idétorka:
Gå och sätt dig på en ny plats. Sätt dig på ett kafé eller vilken annan miljö du än kan komma på.
Det brukar funka för mig. Om det inte funkar att bara sätta sig på i en annan miljö så ta det ett steg längre, skriv något annat en stund. Eller om du hellre vill: prova något nytt tillexempel beställa något som du inte har ätit förut eller sitta någonstans där du inte brukar sitta.

Det kanske lossnar! X3

Jag kom på det här när jag satt på toaletten i går. Jättekonstigt att komma på saker på, visst, men... det var tur att jag inte kom på det i duschen i alla fall.

Tänk dig två rädslor som två troll som slåss om något. Det ena trollet tar död på det andra och det första trollet står ensamt kvar.

Två rädslor eliminerar varandra. Det här kan likgöras med "Jag kan ej inte sjunga", två minus blir ett plus.

Jag tror att det är vad som ska hända här näst i Graceone.

Vi får se om det lossnar i helgen.

Är du inte rädd? ...

Jag skrev ett tidigare inlägg nämnde jag Elizabeth Gilbert och en del av vad hon pratade i en video på youtube. Jag nämnde en fråga så hon som ung fick när hon började berätta att hon ville bli författare. Jag översatte frågan något klumpigt, men nu ska jag skriva upp åter ge dem här på svenska bättre än i det tidigare inlägget.

Elizabeth Gilbert berättar i videon att när hon gett ut boken Eat Pray Love så började alla behandla henne som om hon var dömd. Dömd till vad nämns inte, men det går att gissa sig till med tanke på de frågor hon fick efter Eat Pray Love och de frågor som hon fick som ung.

Två frågor som hon fått efter Eat Pray(...) är:
"Är du inte rädd att du aldrig ska kunna toppa det?" och "Är du inte rädd att du kommer fortsätta att skriva i hela dit liv och aldrig mer skapa en bok som någon i hela världen bryr sig om någonsin igen?"

När hon var ung fick hon dessa frågor:
"Är du inte rädd att du aldrig kommer att lyckas?" och "Är du inte rädd för att skammen av refusering kommer att ta död på dig?"
Det var en fråga till, men jag tror inte att den frågan var riktigt ställd på det viset som hon framförde den, men titta på videon.

Kärnpunkten är i alla fall att både som ung och vuxen blir hon mött med frågor som börjar med "Är du inte rädd...?"

Jag måste bara fråga: Vem är inte rädd?!
Jag kan säga att jag är rädd för att jag aldrig ska komma någon vart med mitt skrivande, men jag är inte så dum så att jag går och tänker på det dagligen.
Jag är rädd för en massa andra saker också, men precis som med min rädsla för att aldrig komma någon vart med mitt skrivande så går jag inte och tänker på det dagligen.
Jag är rädd för att drunkna tillexempel, men jag går inte och tänker på det hela tiden.

Varför ska man lägga tid och energi på något så urbotat dumt som att vara rädd hela tiden. Om jag drunknar så drunknar jag, om jag inte kommer någon vart med mitt skrivande så gör jag inte det, men då tror jag att det var meningen. Jag hoppas vid gud att det är meningen att jag ska bli författare och jag hoppas att jag till stor del i alla fall ska kunna försörja mig på det.

Jag tar upp det här ämnet, de här frågorna, inte för att jag har fått dem direkt ställda till mig, men jag känner ibland hur de hänger i luften. Det fattas bara att någon ska ta ner någon av dem. För jag kan faktiskt nästan se orden ovanför deras huvuden.

Är jag rädd för att misslyckas just nu?

Nej.

En liten dikt om kärlek... på avstånd

Älskar
Älskar dig...

Älskar dig

Älskar dig!

Jag älskar
Jag ärlskar dig...

Jag älskar dig

Jag älskar dig!

Men...

Jag vågar inte...
Jag vågar inte

Men jag vågar inte prata med dig!

Vart får du allt ifrån?

Det är en fråga som jag har fått många gånger. Det är en fråga som jag tror att många, kanske alla, fantasifulla och kreativa personer får.
Frågan lyder:
"Var får du allt ifrån?"

Jag hatar den frågan. Verkligen HATAR den. Visserligen yttras den ofta som ett bevis på beundran för den som läst något som jag har skrivigt, men det är en fråga som jag omöjligen kan svara på.
Jag vet inte vart idéerna kommer ifrån, de bara dyker upp på ett eller annat sätt.

Jag har nyligen hittat en video på internet. Det är Elizabeth Gilbert som pratar i den.
Här är adressen till den på Youtube.

Hon pratar bland annat om en fråga som hon har fått, "Är du inte rädd att du ska skriva och skriva hela livet, men aldrig få ut något av det?", det är min översättning av frågan

Hon svarar att självklart är hon rädd för det, eller hon var rädd för det, den frågan som jag försökt översätta var en annan version av den fråga hon får nu i vuxen ålder.
Men titta på videon så ser du.
Jag ska ta upp den frågan om jag inte är rädd för att(...) i ett annat inlägg för den hör inte hemma här.

För att göra en lång historia kort, ämnet kommer upp att i antikens Grekland och antikens Rom trodde de på en andevarelse som romarna kallade Geni. Det här anndevarelsen levde i en konstnärs (författare, tecknare... what ever) studio och hjälpte honom eller henne med deras projekt.

Tja, varför inte? Tänker jag genast. Varför skulle det inte kunna finnas ett sånt väsen?
Varför inte låta människan/konstnären/artisten/författaren bara vara det den är, en helt vanlig person egentligen?

Det ger inte bara mig ett svar på den där frågan om var jag får allt ifrån. Det ger även mig och alla andra personer här i världen som håller på med något kreativt lite distans till det där stora energiklotet som byggs upp, som kan lyfta en högt eller krossa en som om man bara vore en insekt.
Så om det man skrivigt inte blir bra, behöver man inte bli helt nerslagen för att man var två om det och om det går kanonbra och alla älskar det man har skapat, kan man inte ta åt sig hela äran eftersom att man fick hjälp.

Så om någon läser det här och sen träffar mig och läser något som jag har skrivit, ta hellre för givet att jag tror på det osynliga Geniet som bor i väggarna i min lägenhet. Jag tror på så mycket annat andligt redan så varför inte ett Geni.

Jag kan ge mig fan på att det är den lille jäveln som får det att krypa i huvet på mig ibland. Det känns som likmaskar som kryper runt i hjärnan och det enda som hjälper är att skriva. När det väl börjar krypa i huvet på mig då är det panik! Den som inte har upplevt det själv kan aldrig ana hur obehagligt det är!

Titta på videon, klicka på länken, den är bra.

Tomt

Tomt
Svart
Blankt

Ensamt
Ensligt

Ekande tystnad

Ingen kan höra
Ingen kan se

Bara du och jag

Ingen annan

Tystnad

Ingenting
Ingenting

Tystnad

Tomt

Ett litet dilemma

Jag har lite problem att fortsätta med Graceone. Jag har stött på ett problem som
jag inte vet hur jag ska överkomma.

Problemet är det att jag inte vet hur min huvudkaraktär ska reagera på de saker som
inträffar.
Nu kanske du tänker råda mig att se till mig själv, tänka efter hur jag skulle
reagera om jag hamnade i samma situationer
Det blir lite svårt med tanke på att gengern är fantasy och den värld vi lever i
svämmar inte precis över av fantasy situationer

Jag får klura vidare på lösningen till mitt lilla dilemma.