Är du inte rädd? ...

Jag skrev ett tidigare inlägg nämnde jag Elizabeth Gilbert och en del av vad hon pratade i en video på youtube. Jag nämnde en fråga så hon som ung fick när hon började berätta att hon ville bli författare. Jag översatte frågan något klumpigt, men nu ska jag skriva upp åter ge dem här på svenska bättre än i det tidigare inlägget.

Elizabeth Gilbert berättar i videon att när hon gett ut boken Eat Pray Love så började alla behandla henne som om hon var dömd. Dömd till vad nämns inte, men det går att gissa sig till med tanke på de frågor hon fick efter Eat Pray Love och de frågor som hon fick som ung.

Två frågor som hon fått efter Eat Pray(...) är:
"Är du inte rädd att du aldrig ska kunna toppa det?" och "Är du inte rädd att du kommer fortsätta att skriva i hela dit liv och aldrig mer skapa en bok som någon i hela världen bryr sig om någonsin igen?"

När hon var ung fick hon dessa frågor:
"Är du inte rädd att du aldrig kommer att lyckas?" och "Är du inte rädd för att skammen av refusering kommer att ta död på dig?"
Det var en fråga till, men jag tror inte att den frågan var riktigt ställd på det viset som hon framförde den, men titta på videon.

Kärnpunkten är i alla fall att både som ung och vuxen blir hon mött med frågor som börjar med "Är du inte rädd...?"

Jag måste bara fråga: Vem är inte rädd?!
Jag kan säga att jag är rädd för att jag aldrig ska komma någon vart med mitt skrivande, men jag är inte så dum så att jag går och tänker på det dagligen.
Jag är rädd för en massa andra saker också, men precis som med min rädsla för att aldrig komma någon vart med mitt skrivande så går jag inte och tänker på det dagligen.
Jag är rädd för att drunkna tillexempel, men jag går inte och tänker på det hela tiden.

Varför ska man lägga tid och energi på något så urbotat dumt som att vara rädd hela tiden. Om jag drunknar så drunknar jag, om jag inte kommer någon vart med mitt skrivande så gör jag inte det, men då tror jag att det var meningen. Jag hoppas vid gud att det är meningen att jag ska bli författare och jag hoppas att jag till stor del i alla fall ska kunna försörja mig på det.

Jag tar upp det här ämnet, de här frågorna, inte för att jag har fått dem direkt ställda till mig, men jag känner ibland hur de hänger i luften. Det fattas bara att någon ska ta ner någon av dem. För jag kan faktiskt nästan se orden ovanför deras huvuden.

Är jag rädd för att misslyckas just nu?

Nej.