Idéer, idéer, tankar och fler idéer

Jag har fått en ny idé till vad som jag tror antingen blir en kort roman eller en lång novell.
Den här kom till mig för bara några minuter sen när jag och syrran var på affären. Så för alla er som frågar kreativa personer var de får alla idéer ifrån kan börja leta på er lokala matbutik...
Nej, jag skojar bara!
Det är tyvärr inte så det funkar... eller ibland funkar det också, men oftast är det så att idéer dras till situationer snarare än platser. Du, jag eller vem som helst skulle kunna sitta på den mest inspirerande i hela universum och fortfarande gå besvikna hem igen när vi märker att det inte funkar.
Situationen som jag hamnade i var en som alla, definitivt utan undantag, har hamnat i om så bara vid ett tillfälle. Jag och syrran var och handlade tillsammans, syrran träffade på en kompis som hon inte verkade ha sett på ett tag, jag blev presenterad så här: "Det här är min lillasyster".
Inget fel i det, men när jag stod där och lyssnade på deras samtal med ett halvt öra kände jag den där aviga känslan som man känner när man är det tredje hjulet.
Då kom idén! Jag har redan bestämt titeln och för en ännu kortare stund sedan kom jag på en väldigt fin... formulering eller liknelse... jag tror att den kan räknas som både och...

Jag har inte den blekaste aning om hur många idéer jag har. Det måste vara närmare ungefär en halv miljon, bara hälften är nedskrivna och hälften av den halvan som är nedskrivna är för evigt oåtkomliga på mitt gamla usb som gick sönder för ca åtta månader sen. Det gör inget att mitt usb gick åt skogen, en del av idéerna kommer jag ihåg i huvudet, andra hade jag sparade på datorn också.

Nu kanske jag har gett intrycket av att idén handlar om att vara det tredje hjulet, men nej. Det gör det inte.
Men det lär bli ett romantiskt drama av det i alla fall. Blir det mer än idé så tro jag att i alla fall en tredjedel av världens befolkning kan känna igen sig i den.

Velar mellan 2

Jag ska ju delta i Hemmets Journals novelltävling.
Jag har inte börjat skriva på bidraget än, har lite problem...
Det måste vara en kvinnlig huvudperson och det måste utspela sig i en svensk sommarmiljö.
Lite problematiskt på sätt och vis.
Men just nu håller jag på att vela mellan två idéer.

I den ena förflyttas hjältinnan bakåt i tiden till bronsåldern. Det är fortfarande sommar, men kanske inte samma sommar som vi är vana vid... jag vet inte om det skulle godkännas...

I den andra stannar hjältinnan i vår tid, men hon börjar uppleva lite märkliga saker. Spöken dyker upp och hon börjar minnas ett tidigare liv.

Jag försöker klura ut vilken som är bäst och/eller lättare att skriva. Jag vill inte ta mig vatten över huvudet för då blir det bara fel.

Vad var det

Stirrar
Med tom blick
Det vita taket tycks vara för evigt

Hjälp mig!
Jag kan inte sova

Varför?
Varför inte?
Vad var det jag bekymrade mig för nu igen?

Not me

Who is dreaming?
Who is dreaming?
Who is dreaming?
Who is dreaming?
Who is dreaming?
Who is dreaming?
Who is dreaming?

- Not me. I am dead

Hur många rader

Hur många ord
Hur många bokstäver
Hur många tecken
blank steg punkt och mellanslag har jag inte...
Hur många meningar
Har
   jag
    inte
 Hur många rader har jag inte redan
  skrivit
  tillägnat
  dig...
  Min frände,
  min själs-frände?

Inte kan

Gröna ögon
Svart leende
vita
Väldigt vita tänder, skarpa som glasskärare
Ingenting
              Det finns ingenting
som
              hon
                             inte

kan

Rätt tid, rätt plats, rätt person

Går inte

Går inte

Går inte!

Kan inte
Vet inte
En annan tid
En annan plats
En annan person
Som vet något som jag inte vet

Allt

Gammalt
Redan sett
Redan hört känt, smakat och doftat

Allt
                  Allt
                                      Allt

Så smaklöst och blekt

När jag är med dig

Han går
Går
Går
och går
Finns det någon tid
Finns det någon frid

Kan jag komma dig närmre genom att bara gå?
Mitt liv är en viskning i ett evigt skri
Men blir genast så mycket mer värdefullt
När jag är
med dig.

Woaha

Nu på morronen hade jag en woaha-upplevelse. (Waoha - en kombination av de båda orden wow och aha, en woaha-upplevelse är således en blandning av de båda känslorna, uppfunnet av författaren till denna blogg).

Det nya numret av Skriva kom ut för några dagar sen.

På sidorna 54 och 55 står det att läsa om mindfulness för författare.
Jag testade en av övningarna nu idag.
Övningen går ut på att gå en promenad på 1000 steg och stanna upp och skriva ner intryck och tankar vart 100:de steg.
Rekommenderas! Rekommenderas starkt!

Här är vad jag skrev:
Det här är ju löjligt!
O! Kallt!
Folk kommer att stirra på mig! Pinsamt!

Jag inser att det här kommer att bli en väldigt kort promenad.
Jag kan inte vara mycket mer än 20 meter från min port.
Något ringer. Nej, det är ett tåg som bromsade in på stationen.

Så mycket bilar.
Mycket är på något vis grammatiskt fel i den föregående meningen.
Jag valde en ypperlig timme att gå ut.  Det är nästan ingen mer än jag här.

Det funkar!

Nu är det säkert någon som tycker att jag är konstig för nu är det några som kan se mig.
Men jag har en konstig känsla i huvudet. Den är olik någon annan känsla som jag har haft tidigare.
Flickornas skratt är inte annorlunda  något annat flickskratt jag har hört tidigare. Ett sån skratt jag själv har skrattat och delat många gånger.

Ahh! Det kittlas i näsan!

Med ryggen åt världen och näsan mot husen.
Den hemliga trädgården.

Vad är det där för nåt?
Vad märkligt det är att något kan se ut som något annat på håll!

Mitt 800:de steg.
Världen ur en ny vinkel.
En helt ny känsla
Allt är som för, men ändå inte.
Döda poeters sällskap.

Jag hamnade inte mitt ute i vägen ändå.
Allt känns som taget under lupp.
Är det så här Sherlock Holmes kände sig var enda eviga dag under hela sitt liv?

Hoppas jag inte står i vägen för någon nu.
Jag tror aldrig att jag har skrivit så här mycket under så kort tid, men jag känner att jag inte vet något om tid.

100 igen, men nu för 10:de gången. Betyder det att jag kan gå hur jag vill nu?


(För er som undrar kan jag meddela att Ja, jag vet att Sherlock Holmes är en fiktiv figur).
Men man kan faktiskt undra; var det så det kändes för honom om han hade funnits?
Det kändes som om allting gick väldigt långsamt, slowmotion, och var typ 30 gånger förstorat. Jag tappade tidsbegreppet efter drygt 600 steg.
Varför lever inte folk så här? Var en tanke som kom för mig när jag tagit mitt 1000:de steg.
Det finns inte ord att beskriva känslan. Det är helt jävla fantastiskt!

It is done

Nu har jag gjort det... eller inte alldeles nyss, det var en dryg timme sen.

Jag kände mig desorienterad både före och efter. Den hårda nöten som är mitt kranium var det enda som hindrade min hjärna från att sprätta åt alla håll. Inte olikt stekfett eller gnistorna från en fyrverkeri pjäs.
Innan det var klart hade jag den där känslan man har inför ett stort prov, skillnaden mellan det två känslorna är dock att när provet väl börjar kan de flesta människor fokusera sig på frågorna, det kunde inte jag.

Innan jag gick hem ifrån irrade jag omkring i min lägenhet och undrade vad jag höll på med. Det hade inte förvånat mig om jag glömt pengarna hemma.
På vägen dit mumlade jag det jag hörde på mp3-spelaren. Chad Kroeger's röst i mina öron. Mumlade med i texten så tyst att ingen annan hörde än jag.
♫ She didn't make it this far by just shaking hands ♪
Texten som ett mantar för att inte få total kortslutning.
"Det är dumt att tveka nu när jag kommit så här långt," tänkte jag, den första riktigt klara tanken på en lång stund.

Alldeles innan andades jag meditativt, in genom näsan och ut genom munnen.
Jag kysste kuvertet flera gånger innan jag tillslut stoppade det i brevlådan.

Nu är det alltså gjort.
Mitt bidrag är på väg till Umeå.

"Tänk inte på jordgubbar"

Under de 6 första veckorna här på Miroi så var jag som flera andra nere i källaren där vi satt och lyssnade på CK som föreläste för oss om allt möjligt som har med jobbsökande att göra. Vi fick även titta på Jag AB och en annan, båda visade Kjell Enhager som stod på scen och pratade.
Det han pratade om i... jag minns inte vilken av dem, men det var mycket om att vi ofta använder ordet inte och att människor, särskilt inte barn, är oförmögna att föreställa sig ordet inte.
Ett exempel på det som Enhager gav var att han och hans fru skulle fika hos några vänner som hade en ung dotter. Dottern var inte gammal alls, men hon fick hjälpa till att duka fram så hon fick bära ut en bricka med glas och grejer. Enhager står och pratar med pappan när lill flickan kommer gående med brickan. I all välmening säger pappan till sin dotter: "Tappa inte den där nu!"
Hon stannar upp och tittar på honom för att kunna höra ordentligt de visa ord som kommer över hennes pappas läppar.

Påminnelse: Människor är oförmögna att föreställa sig ordet inte.

Det som går att föreställa sig när någon säger "Tappa inte den där nu!" är "Tapp den där nu!"
Gissa vad som hände då!
Flickan hörde orden kunde inte föreställa sig ordet inte och då får hon en bild i huvudet som visar vad det är hon inte ska göra, tappa brickan, hon får den tankebilden i huvudet och då säger var enda liten cell i hennes kropp: "DET SKA VI FIXA!"
KRASCH!

Ett annat exempel var att om någon säger till dig att inte tänka på jordgubbar. Vad gör du då för att veta vad du inte ska tänka på? Du tänker på en jordgubbe!

Det fick mig att tänka på något som jag har läst på ett kort som satt inramad hos en vän till mina föräldrar.
Det stod: Din kropp hör allt som ditt sinne säger.
Jag har smått börjat testa att använda andra ord och fraser istället för inte. Låt bli att och oförmögen.

Vad har det här med skrivande att göra då? undrar du.
Jo! För inte så länge sedan var min välmenande mamma god nog att råda mig att inte skriva något inom fantasy gengern som bidrag till Hemmets Journals novelltävling.
Gissa vad jag har fått för novell idéer sen dess!
Fatasy, fantasy, fantasy och åter igen FANTASY!

Försker en författare eller konstnär över huvudtaget låta bli ett särskilt tema så går det inte.
Det handlar om samma sak som jordgubbarna och brickan som tappades i golvet; var enda cell i kroppen vrålar: "DET SKA VI FIXA!"

Men det är inte bara mammas fel, hon var bara den som sa inte. Hälften av problemet beror på andra saker, vilka jag kan styra väldigt lite över.

Det finns dock en gyllene medelväg, low fantasy. ☺

Tack, mamma! Nu får jag den idén ur huvudet. ♥

Nu har jag skrivit klart den

Jag tror att titeln talar sitt tydliga språk.
Den är klar.
Jag har just skrivigt färdigt bidraget som jag ska skicka in till Umeå Novell pris!

Undra om det alltid känns så här när man har skrivit färdigt en längre text.
Jag kanske ska förtydliga...
Jag känner att jag verkligen har ett hjärta, hjärnan surrar som en bikupa, läpparna känns torra, jag lägger märket till vart enda andetag som om de vore något nytt för mig och jag har träsmak i arslet.
Jag känner mig lite mer levande än vanligt om jag ska vara ärlig ☺

Nu ska min syster få läsa igenom de delar som det finns hästar med i, vill inte att det ska skita sig pga dålig faktakoll, världens bästa stavnings program, min älskade mamma, ska få läsa igenom texten och sist, men inte minst ska min favoritläsare, min bästa kompis, Spookie få läsa den.

Hur fan ska jag kunna sova nu?
Det får gå som det går.
God natt!

För den ädla konsten!

Jag vet att titeln på det här inlägget låter lite corny, men titeln är det första ni ser och det är alltså det som fångar er uppmärksamhet.

Jag satt och skrev i går kväll. Jag redigerade även en del då jag börjar närma mig upplösningen på den novell som jag ska skicka in till Umeå Novell pris och jag vill få plats med så mycket som möjligt i slutet. Jag vill inte behöva hoppa över något i slutet för att det blir för många tecken.

Klockan var 12 innan jag kom jag i säng. Det är inte det att jag sov dåligt, men kombinationen av att gå och lägga sig sent och kliva upp tidigt är väldigt dålig.

Jag offrar mig för författarkonsten XP så jag tror att det är värt det i längden.

Jag vet i alla fall vad jag ska göra när jag kommer hem, fixa tvätt tid och slänga mig på sängen och slumra en stund. ☺

Morfar

Det här är en dikt tillägnad min morfar som fyllde 76 i går.
Grattis, morfar! Hoppas att du gillar den.
---;-@   ---;-@  ---;-@   ---;-@   ---;-@   ---;-@   ---;-@   ---;-@

En gran, en älg, en räv
En gammal man i en båt tillsammans med sitt barnbarn
på en sjö i ett paradis bortom husen av sten

Fiskar
Måsar
En keps på det huvud som hackspetten avundas

Flytande safirer under och runt omkring
kluckar och glittrar ikapp med leenden och skratten.

En gammal man tillsammans med sitt barnbarn i en båt
på en glittrade sjö
Någonstans i paradiset

Jag tycker om dig morfar


♥♥♥Grattis på 76årsdagen, morfar!♥♥♥

Drömmar fyllda av längtan

I natt drömde jag om min pågående roman projekt som har fått ta en paus nu för att jag ska hinna skriva bidraget till Umeå novellpris.
Jag var huvudpersonen och antagonisten hade tillfånga tagit en eller flera av hans vänner, minns inte riktigt.
Jag vet precis varför jag drömde om det. Jag tänkte på det innan jag somnade och ännu mer innan hade jag sökt reda på scenen i Sagan om ringen när Arwen säger till ringvålnaderna: "If you want him come and claim him!"
Den scenen är så episk att det är svårt att inte tuppa av!

Till och med mitt undermedvetna längtar efter att skriva på min roman. Jag kände det under hela drömmen. Ingen behövde säga det, jag behövde inte säga det, inte ens tänka det. Orden ringde i luften: Måste skriva, måste skriva, måste skriva!

Att skriva överhuvudtaget är en enorm utloppskanal för mig. Jag blir galen om jag inte skriver.
I vintras var det ett helvete, jag kunde inte skriva. Jag fick inte ur mig något!

Jag passade på att skriva lite nu på förmiddagen när jag hade rast. När jag avslutade den lilla biten jag skrev kom en lättad suck över mina läppar och jag kände hur en deciliter skrivklåda togs bort från mig och jag slappnade av.

Den som inte tycker om att skriva har förmodligen aldrig verkligen prövat.

Jobbar på så gott det går

Nu är det mindre än en månad kvar tills dess att novellen till Umeå novellpris ska vara inskickad.
Lite stressad jag känner mig då.
Jag är redan nu nervös över vad domarna ska tycka om min novell. Jag vet att jag är bra, men jag är rädd att de inte kommer att märka att jag är så bra.

Bara att skriva en novell är för mig en utmaning.
För er som inte vet det är novell en kortare berättelse med färre detaljer än i en roman.
Jag gillar att skriva långt, jag tycker om att ge karaktärerna tid att utvecklas, jag tycker om att ta med detaljer som ju faktiskt kan säga något om karaktärerna.

Men jag har jobbat på. Förra tiden satt jag nere i tvättstugan och skrev medan kläderna tumlade runt i det skummande vattnet. Jag gjorde det där nere för att jag inte ville springa upp och ner upp och ner och där i mellan kanske tappa flytet.
Så där satt jag uppflugen på en dammig arbetsbänk och skrev.
Det gick bra, tycker jag i alla fall.

Jag har visat de två första sidorna för min bästa vän, Spookie, och för två andra. Låt oss kalla de båda för CK och Eve.
CK tyckte att det var en bra början, han har jobbat som journalist så det var därför jag bad honom att titta över texten.
Eve pekade ut några felstavningar och sa att runt dialektsord skulle man sätta citat tecken. Jag har aldrig hört att man ska göra det förut och känner att jag vill höra mig för innan jag gör något i den stilen, men jag är likväl tacksam att hon läste igenom det och sa vad hon tyckte.

Från Spookie har jag inte fått veta något än. Hon har inte läst än, men det är ingen fara, jag skriver på under tiden.

Jag måste skriva om lite då en del av det jag har skrivit inte stämmer så väl överens med verkligheten.
Jag kan säga så mycket att jag fick bra info av min syster, Elli.
Redigerandet av det som är felaktigt får jag pyssla med ikväll.
Just nu sitter jag på Miroi. Ja, ja, fy på mig, men jag har faktiskt skrivit te personliga brev idag och kollat runt på platsbanken. Jag tycker att jag har hunnit göra rätt för mig idag.

God dag

God prestation

I går kväll satt jag och skrev i flera timmar.
Det lönade sig.
Det var ett av mina tävlingsbidrag jag satt och skrev på. Nu är jag inne på 5:te sidan och har skrivit ca 10 000 tecken inklusive blanksteg.

När jag slutade för kvällen kände jag mig mycket nöjd med min prestation. Särskilt med tanke på att jag kvällen innan inte hade kunnat fortsätta på den och ingen av de andra heller, jag kom ingen vart.
Men nu ser jag ett nytt ljus i slutet av tunneln. En härlig doft som av tryckt text och bibliotek kommer från den och musiken av blad som vänds och spända andetag flödar ur den.

Novelltävlingar

Jag har för avsikt att delta i två novelltävlingar.
Den ena fick jag nys om av mamma, den hålls av Hemmets Journal.
Bästa novellen med en kvinnlig protagonist i svensk sommarmiljö vinner 25 000 kronor, näst bästa får 10 000 och tredje bästa får 5000.
Vinnarnovellerna kommer även att publiceras i Hemmets Journal. Även de som inte vinner har en chans att få sin novell publicerad i tidningen.

Den andra tävlingen är Umeå novellpris. Man vinner inte bara 100 000 kronor utan får sin novell publicerad bland flera andra bra noveller i en antologi.

Jag ska bekänna att prispengarna attraherar mig, men det hade varit lika lockande om priset hade varit en ny priset hade varit en ny dator, för lets face it: min Asus suger.
Men ett ännu större driv är att personer som kan ännu mer om litteratur än vad jag gör kan få se vad jag kan och då kan det hända att kugghjulen börjar snurra.
En av jurymedlemarna i Hemmets Journal tävling är ingen mindre Margit Sandemo som bland annat har skrivit bokserien Sagan om Isfolket. Jag läste Trollbunden (första boken i Isfolket serien) när jag var 14 och blev ganska så bokstavligen trollbunden.
Det är en häftig bok och jag tror att de flesta unga tjejer har lätt att identifiera sig med Silje.

När jag såg att Sandemo var del av juryn höll jag på att falla ihop!
"Gud!" tänkte jag. "Gud vad coolt det skulle vara om HON läste min novell och tyckte att den var bra!"

Jag tänker delta i båda tävlingarna. Umeå novellpris kommer bli svårast att hinna med, den lärre vara inne senast 1 oktober i år. Lite stressad jag är!

Men tänk vad coolt att bli publicerad!
Tanken får det att gå vågor genom mig, som bruset man hör när man sätter örat till en snäcka.

Find me

I'm lost
Find me

Find me, I'm lost
Oh, so very lost
Forgoten
Unwnated
Unloved

Crying
Craying the tears that should
                                           be kissed away by your
                                      soft
                          soft lips

Won't you find me?
Take me in your arms and mend
the broken heart that is mine

I would give it to you
If you would just bring me the glue
and help me put all the pieces in the right place

Find me, I'm lost
Oh, so very lost

perhaps We Will Find Each Other
and mend the Hearts We'll Give One Another

Välkommen tillbaka!

Min skrivlust är tillbaka.
Antingen så tog semestern slut för den eller så hittade huvudkontoret någon tråd som det bara var att dra i för att få tillbaka det där gamla skrället till sin post.
Jag vet att man inte ska ropa hej innan man kommit över bäcken, men i går kväll satt skrev jag nästan två sidor och det gick väldigt, väldigt bra.
Jag tror att det bidrog till att jag sov så gott i natt, vaknade inte en enda gång och drömde någon lite småkomisk dröm om The Avengers, när jag vaknade (2 minuter före väckarklockan) låg jag och små flina. Jag kunde riktigt höra någon sån där riktigt go' röst som sa: "Hej... Är du vaken nu igen?"
Jag gosade ner ansiktet i kudden och snoosade en halvtimme, som jag alltid gör, men jag stängde av väckarklockan och satte mobilen på påminnelse.

Jag tror ärligt att skrivande gör mig lugnare och på bättre humör...
Tro fan det! Det är ju min största passion! ☺

Lusten är på semester

Som titeln åsyftar har min skrivlust gått på semester. Jag vet inte vilket som är värst: att den har gjort det eller att den har gjort det utan att konsultera huvudkontoret, mig, först.

I över en vecka nu har jag inte fått ur mig något vettigt på papper, för utom en natt när de var jävligt sent, då hade vikarien lust att dyka upp.
Jag hoppas, tror och vill, väldigt, väldigt mycket, att min skrivlust semester är på väg att ta slut efter som att jag lyckas skriva det här.

Huvudkontoret har viljat sätta ord på pränt, men när lusten bara packa väskan och drar så går det inte.
Det här är med andra ord inte writers block, utan något ännu värre, något som är svårare att göra något åt.

Tur att den verkar vara på väg tillbaka. Det är fasligt tråkigt att inte ha någon skrivlust.

"Opp-och-ner, ner-och-opp..."

Förra veckan och förra helgen gick det bra att skriva. 
I måndags gick det bra, i tisdags orkade jag inte, i går kunde jag inte för jag var på bio under den tid som jag avsatt för skrivandet, jag försökte dock när jag kom hem. Nu ikväll vill det sig inte alls, men jag kanske inte borde klaga. Jag är inne på kapitel 12 och befinner mig just nu i början av sidan 121. Jag önskar i alla fall att det ville flyta på, men ikväll så gör det bara inte det.
Lite orolig för att jag ska ha skrivit in mig i ett hörn, något som jag aldrig gjort förut. I fall jag har gjort det vet jag inte hur jag ska ta mig ur hörnet.

Radera det som ledde upp till hörnet och skriva nytt?
Jag ogillar att radera sånt som jag har skrivit, men om det är på det viset så måste jag.

Förhoppningsvis har jag inte skrivit in mig i nåt hörn utan bara är i en dal i en väldigt stor kreativitets berg-och-dalbana. Då går de över snart.
Inget ner utan ett upp och inget upp utan ett ner.

Jag ska försöka igen i morron.

Hoppas

Måndag och tisdag gick det bra att skriva. Jag har kommit till kapitel 12 nu.
Upptrappningen har börjat!

Fråga mig inte varför det kom ett ondskefullt skratt, jag bara kände fört. Hahahaha! Kände mig proffsig och lite ond...

I onsdags och i går gick det inte särskilt bra. I onsdags var jag så trött så jag orkade inte och i går hann jag inte för jag hade fått en uppgift från Miroi som drog ut på tiden.
Men jag höll mig uppvärmd i alla fall! Innan jag la mig ner i sängen satt jag med datorn i knät båda kvällarna och skrev på min Batmanfanfic.

Ikväll ska jag defenetivt skriva.
Det är roligt ☺

I det strålande alltet

Ligger mitt i det strålande alltet och känner
Känner

Känner liv
Känner mer liv än någonsin i det levda livet.

Änglahår spritt runt huvudet som en gloria.

Har inga kläder, ingen kropp, men utan problem
finner jag min väg in
i ditt sinne
Som ett frö finner sin väg från jorden upp mot solen.

Ta inte i så att du skiter på dig

En del försöker vara roliga, andra försöker vara intressanta och ytterligare några andra försöker vara spännande.
Jag skulle kunna sitta här hela kvällen och räkna upp saker som folk försöker vara, men det skulle bli en fruktansvärt ointressant inlägg.

Ibland försöker man vara något som man inte är, det gör alla någon gång, men det är sällan som det blir ett lyckat resultat.
Jag skulle kunna försöka vara en riktig bitch, men jag kan bara vara det om det är mer än tre saker som är fel på en och samma gång och det inträffar i stort sett aldrig så jag skulle inte lyckas. Det skulle bara bli fånigt och falskt.

Jag tar upp det här därför att när man skriver kan man kanske försöka att skriva roligt, spännande eller gulligt.
Jag försökte vara rolig i en text en gång och nu när jag tänker tillbaka på det kan jag inte låta bli att undra vad jag tänkte på.

Försöker skriva på ett särskilt sätt tar man ohjälpligt i för mycket och det märks.
Skriver du en skräckis ska du inte försöka att skriva läskigt. Blir det läskigt så blir det och när du skriver läskigt, roligt, spännande eller vad det nu kan vara så märker du inte det. Inte förrän du läser igenom vad du skrivit i alla fall för när du är mitt uppe i skrivprocessen och skriver läskigt går det av bara farten.

Jag vet med mig själv att jag ibland när jag sitter och skriver börjar undra: "Är det här bra?"
Då brukar jag oftast lyckas med att få min hjärna att hålla käften och fortsätta att skriva. För det är aldrig en bra idé att börja läsa vad man just har skrivit, för då blir det automatiskt att jag sitter och försöker.

Ta aldrig i så att du skiter på dig, vare sig det gäller livet eller skrivandet.
Det finns ingen som tycker om när det lucktar skit.

Inte helt nöjd

Inte riktigt nöjd med helgen vad det gäller skrivandet.
Missförstå mig rätt, jag har skrivit, bara på fel sak.
Jag skyller det på lätja, jag kände inte för det.

Jag vet och visste vad jag skulle skriva, men gjorde det inte.
Stor del av min olust var att jag var tvungen att gå tillbaka i texten och titta och jag kände bara:
Nej!

Jag kan i alla fall säga att jag har hållit mig uppvärmd under helgen. Det var så vitt jag minns bara på fredag som jag inte skrev något alls.

Men som sagt: helt nöjd är jag inte.

Pusselbitar

Heta hetsiga ord
Inte ditt fel, bara mitt
Alltid mitt

Jag går
Heta sommarnätter är förbi
Nu finns bara hets och skuld
Inte mitt fel
Inte ditt fel

Bådas fel
Vi passar inte för varandra

Två pusselbitar som inte hör ihop
Bort bort
Måste bort

Äntligen! Mina egna skrivdon!

Jag kände i går att jag skulle börja få riktiga abstinensbesvär om jag inte fick tillbaka min dator. Lyckligtvis var den klar.

Jag kanske ska förklara:
Min dator hade fått något konstigt jävla virus. Cykeln till Midat dagen efter med datorn i väskan på ryggen.
Första dagen var värst, men det kändes fullt överlevbart över helgen... Kanske för att jag inte var helt utan dator då...

Jag skrev ett inlägg för ett bra tag sen då min förra dator var inne på lagning och jag fick låna brorsans dator.
Att skriva med någon annans skrivdon, på ett tangentbord som inte liknar ens egen eller något som man är van vid, är ett helvete! Caps Locken blir påslagen av misstag och man blir förskräckt när det helt plötsligt kommer upp stora bokstäver från ingenstans. Eller så blir man flyförbannad när facebooken, mailen eller vad det nu kan vara inte godkänner ens lösenord trots att man vet att man har skrivit rätt.

Knappar är för stora, för små, fel form eller sitter på helt fel plats.

Jag är glad att min dator är hemma igen. För annars hade jag kanske blivit tvungen att låna brorsans igen. Inte kul, även om jag är tacksam om jag får det när det krisar.

Vad skönt det är att få skriva med sina egna skrivdon!

Even if no one else belives

Live with me
Feel with me
Think with me

Breath
Hear my heart beat next to your's

Hold my hand as we walk through the chilly
midsummerseve

Belive in me
I'll belive in you

Even if

No one else believes
                                       in
                                            us

Det som händer, händer av en anledning

Ni som känner mig ganska skapligt vet förmodligen att jag tror på det övernaturliga och att allt som händer, händer av en anledning.
Jag håller som bekant på med en långt gående romanprojekt, Graceone. För någon månad sen hade jag skrivit en bit på ett kapitel (fråga mig inte vilket). Jag sparade mest av allt på mitt usb, men har även det sparat på datorn. Dock hade jag inte sparat den nyskrivna biten på datorn.
Gissa vad som hände!

Mitt usb gick sönder!

Skit också! tänkte jag. Ja, ja, det var i alla fall inte så mycket som försvann...
:-/

Jag var inte helt nöjd med den nyskrivna biten heller så jag antar att det var mening att jag skulle bli av med den.

Nu har min dator fått virus, den är inne på lagning. Det finns en risk för att jag förlorar allt som jag har sparat på datorn om de inte lyckas ta bort viruset på vanligt vis, men det mesta har jag säkerhetssparat på mitt nya usb... förutom en nyskriven bit på några sidor, även det Graceone.
Om jag förlorar det så ser jag det som att det var meningen.

Jag hoppas och tror dock att det ordnar sig så att jag har allt på min dator intakt.

Kapitel 10

I går kväll satt jag och skrev färdigt kapitel 10. Det tog kanske en och en halv vecka, men nu är det äntligen gjort. Kapitlet är kort, bara 4 sidor, men vilket drag det blev på slutet! Det blev bråk mellan två av karaktärerna. Riktigt mäktigt. Jag ser nu när jag tittar på texten, hela texten, att jag behöver skriva om hela, från början till slut. Jag vill få med så mycket mer detaljer från omgivningen, vad karaktärerna har på sig och hur de ser ut. Jag kan knappt vänta, men jag ska skriva färdigt den första versionen först. Sen ska min bästa vän, någon i min familj och någon mer få läsa den och säga vad som är bra och dåligt. Mamma får förmodligen stå för stavning och gramatik delen då hon inte kan utesluta sitt ogillande till Fantasy. Min bästa vän är min bästa läsare och komentator. Jag älskar att läsa hennes komentarer och kan knappt berga mig tills jag får läsa vad hon tycker om det nyskrivna korta kapitlet. Men det är många kapitel som ska passera för hennes ögon innan hon får läsa det. Synd, eftersom att jag är nyfiken på hennes reaktion.

Det var lite roligt

I natt drömde jag att huvudpersonen i min roman blev trolltagen, en trollmamma kidnappade honom.
En intressant grej som jag kanske ska ta med. Kanske inte i den första boken, för det ska bli en uppföljare, men kanske i den andra.

Ja, här sitter jag och tänker på nattens teaterspel som har sin scen innanför mina ögonlock.

Så fantastiskt och underligt det är.

Jag är glad att säga att väldigt många av mina idéer får jag just ifrån mina drömmar.

Det är spännande och roligt.

Åh, jag skulle inte vilja lämna datorn och skrivbordet, men jag måste. Jag har andra saker som jag behöver göra idag för att det inte ska bli jobbigt längre fram.

Tjo, så länge!

Överjag:et och Det:et

Det var en lite lustig grej som hände när jag slog mig ner här på Work for you.
Jag stoppade in mitt usb i datorn, öppnade den och direkt styrde min hand musen så att jag öppnade mappen som heter Skrivet.
Som det hörs på namnet har jag alla mina skrivna grejer där, färdiga eller under uppbyggnad.

Jag skrattade lite åt det.
Jag vill skriva och mitt Det, den impulsiva delen av dig som brukar gestaltas som en djävul i tecknade filmer och hör till det undermedvetna, höll med.
Jag vill skriva på min roman, men har som bekant att få tiden att räcka till. Jag kan inte skriva på den när jag är på Work for you av den enkla anledningen att lokalerna inte är särskilt inspirerande

Mitt Överjag, den medvetna delen som gestaltas som en ängel, är duktig (för duktig) på det där med rätt och fel påminde mig snabbt om att jag var här för att söka jobb och inte för att skriva.

Jag höll med Det:et, men gjorde som Överjag:et sa. In på ams och leta.

En kort en om överlevnad

Vad gör man inte

För att överleva

I en värld som
vill

Slita sönder en

Och kasta en på sophögen
Där råttorna tuggar på ens knotor

I know what I want

I know what I want
You know what I want

I wnat to be free
Untide
Rise
like a
Phoenix
from
the
Fire

I know what I want
And I know what I don't want

I don't want to be a prisoner

I know what I want.

I want to escape.

Funka lite för bra

Jag lyssnade på musik tidigare idag och fantiserade fram fortsättningen till Graceone.
Det fungerade lite för bra. När jag skulle göra annat så kunde jag inte sluta tänka på det och det blev jättejobbigt vid ett tillfälle.

Jag lyckades dock ta mig samman och göra det jag skulle.
Adresserade minatankar direkt till det stora flödet av inspiration som uppfyllt mig.
Jag tänkte: "Kan du sluta? Sätt dig där ute och vänta så kommer jag snart."

Det funka. :)

Det gick lika bra att få tillbaka den. Jag har gått och varit inspirerad hela dagen.
Med andra ord har jag varit jätte-, jätteglad och strålat som en liten sol. :)

X3

Jag är jätteglad nu.
Jag sov jättegott i natt och märkte knappt att jag vaknade när jag väl gjorde det.
Nu har jag lite fritid (för en gångsskull) innan jag måste iväg och göra diverse saker.
Jag passar därför på att skriva lite här.
Nu sitter jag här i alla fall med musik dånande i öronen.
Musik är en bra inspiration. Särskilt om man lägger eller sätter sig ner och bara glor ut genom ett fönster eller stirrar upp i taket och låter tankarna gå dit de vill.
Man kan ju styra dem lite så att de behandlar det ämne, den text som man behöver jobba med.
Det fungerar likar bra när man går på promenad också, om inte ännu bättre, för då ser man saker som sätter hjulen ännu mer i rörelse.
En promenad har jag dessvärre inte råd att ta just nu.

Men jag ska snart lägga mig på sängen och stirra upp i taket med tankarna på Graceone.
Jag mår jättebra just nu.
XD

Soar

What if...
What if
I
cuould
soar...

Soar over everything
down here

Like a bird, a bat, an angel...
like a spirit

So light
so strong
so wonderful

What if I could soar
over everything down here
all that I love and hate

and never
never
ever
get to come down again

Would I choose to soar?

No, I would not soar.

Would you soar?

God morgon

Ny dag

Solen
stiger
långsamt
upp
upp
upp

Allt är tyst...
Nästan tyst
Världen vaknar

Snart myllrar det
Snart packas väskor
Snart borstas hår och tänder
Folk kliver in i duschar

Smink
Rakning
Hårsnoddar
och...
Skor

Dagen börjar
Dagen börjar

God morgon

Take me away

Take me away!
I don't want to stay
I want to leave

This place
This god forsaken state

Take me away...
I want to leave!
I don't want to stay...

In this god forsaken state...

Take me away.

Rätt person

När jag gick första året på högskolan i Gävle så gick jag Film- och litteraturprogramet.
Jag blev vän med två tjejer där.
En kväll gick vi tre på författarkväll på stadsbiblioteket.
Sara Kadefors, som skrivigt Sandor slach Ida, var författaren den kvällen.

Hon berättade om hur hon hade gått en skrivarkurs och klassen fått i uppgift att skriva en text som de sedan skulle lämna in till läraren.
När läraren hade läst alla texterna så tänkte han prata om dem inför klassen. Den första han tog upp var Kadefors. Hon trodde att hon skulle få i alla fall lite beröm, men blev totalt sågad.

Hon sa till oss åhörare att det gäller att hitta rätt person att läsa och kommentera på våra texter.

Jag har under de senaste åtta månaderna märkt att det är inåt helvete svårt. Jag hade i två terminer, under vilka jag gick Kreativt skrivande A och B, blivigt bortskämd med en halv klass + en lärare som utan att bry sig om ifall de tyckte om gengern eller inte tala om för mig vad de tyckte var bra, vad som var dåligt, skulle kunna ändras eller tas bort.


I somras försökte jag alltså hitta en bra läsare till mitt verk som håller på att byggas upp.
Det gick inte så bra. Jag försökte med mamma, men typiskt nog för vilken mamma som helst (skulle jag tro), är hon värsta rättstavnings maskinen. När jag tillslut bad henne att skita i mina stavnings fel och särskrivningar så blev omdömet väldigt tunt och nästan varje gång i stil med: "Jo, men det var väl bra."

Jag försökte med min storasyster och hennes pojkvän... lite bättre, men fortfarande inte önskad effekt.
Jag mailade min storebror fyra sidor, jag vet fortfarande inte om han har läst dem eller inte.

Så tillslut skickade jag några sidor till min bästa kompis.
Min bästa kompis är det bästa jag har att tillgå. Jag har bett henne om hennes spontana åsikter/tankar om vad jag har skrivigt och det har jag fått också.
Hon kuddar även dit små markeringar där jag har stavat fel eller där det finns andra saker som hon tycker att jag ska ändra.
Jag vet inte om det går bättre för att hon tycker om fantasy eller om det går bättre för att hon helt enkelt skiter i vad det är för genger och konsentrerar sig på att läsa texten. Kanske det är lite både och.
Jag vill ha den spontana reaktionen på texten och det har jag fått.
Sen är de alltid bra med småpetet också, vilket jag också har fått.

Tack, Spookie för att du tar dig tid att läsa det jag har skrivit. Tack.

Mästerliga recept

Jag tänker en del på det där att härma. När man var liten och skulle lära sig att gå och tala tittade man på sina föräldrar och syskon för att se hur de bar sig åt.

Kjell Enhager har ett jättebra uttryck för sånt härmande "Knycka mästerliga recept".
När vi är små och ska lära oss att gå är det föräldrarna och alla andra som redan kan gå som är mästarna.

Jag som skriver har ofta fått höra att jag ska härma de författare jag tycker om.
Dvs "Knycka" deras recept.

Jag har som sagt tänkt på det en hel del och kommit fram till att det inte bara handlar om att skriva som dem utan kanske göra fler saker som mästarna gör.

Ta Sir Arthur Conan Doyle tillexempel. Han var läkare från början och han skrev medan han väntade på att han skulle få patienter.

Jag som är arbetslös skulle kunna begagna mig av den metoden, det enda problemet är att nu förtiden när man är arbetslös finns det 100 och 1 andra saker att göra. Jag har svårt att hitta tiden.

Någon annans recept som jag använder mig av är Abraham "Bram" Stokers.
Hans bok Dracula skulle aldrig ha kommit till om det inte var för en mardröm som Stoker haft.
Många av mina idéer kommer från drömmar som jag drömmer under natten.
Det receptet fungerar alldeles utmärkt för drömmer gör man alltid, även om man inte alltid minns drömmarna.

J.K. Rowling brukade skriva på ett kafé, jag har tyvärr inte råd att gå på kafé så ofta som jag skulle vilja. Det är så härligt att skriva på kafé!

Ett recept som jag skulle vilja knycka är Jane Austens. Hon brukade sitta och skriva i vardagsrummet medan de andra som var där inne gjorde vad man nu gjorde i ett vardagsrum på den tiden.
Dessvärre så fungerar inte det för mig. Jag känner mig så osocial när jag försöker mig på det att jag börjar skämmas för att jag inte är social och då kan jag inte koncentrera mig.

Jag tänker mycket på det här och försöker begagna mästarnas recept, men det är inte alltid det går så bra.

Jag överlever idag

En annan dag
Musik i öronen

Man måste vara knäpp
för att inte
bli
helt
sprit
språngande
GALEN!

En annan dag

Jag lever idag

Jag överlever idag

En annan dag
Jag vägrar att göra det idag.

Jag överlever idag också

Tro

Kan du tro
att
det finns

Hopp

Kan du tro
att
efter regnet kommer

Solen

Kan du tro
att

Det löser sig

Kan du tro
att
allt och även du
på något vis

Är förevigt

Kan du tro

Tystnaden

Har du hört
Tystnaden
viska
i ditt öra

Viska i ditt öra
Du är bra
Allt är lugnt
Du har tid

En evighet på några minuter

Sen allt ljud igen

Så tråkigt det är att det måste ta slut.

Det känns inte lite tråkigt

Hjärtat känns tungt
Jag har vetat det här länge, men inte tagit upp det till diskussion riktigt

Det känns som om allt mindre grejer gör något intryck på mig.
Då menar jag ett verkligt intryck.
Ett sånt intryck som får hjärtat, hjärnan, magen... Ja, helst hela kroppen att darra som en gitarrsträng.

Jag hoppas att alla har känt den känslan någon gång för annars är det inåt helvete sorgligt.

Den grejen, det där lilla som verkligen få mig att känna mig som en gitarr sträng händer allt mer sällan.
Det värsta är att jag inte har någon aning om vad det beror på.

Har jag blivit cynisk, immun? Har världen helt plötsligt och förlorat stinget? Har människor slutat göra galna nya saker? Är det jag som gör för lite saker? Har text-, fiction- och manusförfattare helt plötsligt blivit sämre på sina jobb? Har skådespelarna tappat charmen? Har sångarna och musikerna tappat tonen? Eller är det så att jag inte hinner med att känna den där vibrationen för att jag har så mycket annat att göra?

Det är hemskt!
Den enda gång som jag känt att jag kommit i närheten nu nyligen är när jag vaknat efter de underliga drömmar jag har haft på sistone.
Ska jag och resten av den vibrationstörstande delen av mänskligheten tvingas att sova bort våra liv för att få känna det där?!

Jag hoppas verkligen inte det för det vore förjävligt.

Vi ses igen

Jag önskar
Jag tänker
För att inte säga

Hoppas

Ni finns där borta
Någonstans

Det ger mig hopp
att tänka, önska, hoppas

Att ni, mina döda inte är borta

Att ni finns
Finns kvar

Hos mig och de andra
som är mig nära

Det gör mig lycklig
Att känna
Höra
Lukta
Minnas er

Känna en hand på skuldran
Höra ett ljud och veta
Känna en konstig doft och
minnas...
För det kan inte vara
någon annan

Det gör mig lycklig att tro
att vi ses igen.

Inte bara mitt hjärta skälver

Ett slag
En ton
Ett klingande

Det sjunger
Det dånar
Det klingar

Mitt hjärta darrar
När
Jag spelar

Ett klingande
Ett klang
Ett dong

Nakna dansare med skor, handskar och hättor av glas
dansar över det vita och det svarta.

Ett dovt muller och sen tyst
En stund
sen trevande steg

långsamt, långsamt
snabbare, snabbare och sen...
Ett djärvt språng över hela den randiga väg
blir till en drill som inte bara får mitt hjärta att skälva.

Att läsa dikter

Jag pratade med min mamma igår. Hon hade läst de dikter som jag nyligen lagt upp här.

Hon tyckte att det var roligt att läsa dem eftersom att de var lätta att förstå.
Jag frågade vad det var för krångliga dikter hon läste.
Hon utvecklade vad hon menade och förklarade att många dikter var så svår förstårliga.

Hon gav mig ett exempel. Hon sa inte vem som skrivit dikten, men det var något om att solen gick ner och något med ett fönster.

Jag sa att man inte ska försöka läsa vad som står bakom orden utan bara orden.
Det vill rådet vill jag ge till alla, vad de än läser. Många inbillar sig att författaren leker Gömma nyckel med läsaren, men det är inte alls så.

Dikten som mamma tog som exempel var inget mindre än ett gäng iakttagelser som författaren slängt ihop till en dikt. Det var så jag uppfattade det i alla fall.

När det kommer till dikter ska man inte försöka läsa mellan raderna, där är det enligt min erfarenhet tommare än i en ofylld lagerlokal.

Jag ska ta två exempel.
Det första är The Red Wheelbarrow av William Carlos Williams:

so much depends
upon

a red wheel
barrow

glazed with rain
water

beside the white
chickens.

--------------------------

Jag har hört den här flera gånger då jag lyssnat på Nathalie Goldbergs bok, Skriva med kropp och själ flera gånger.
Hon, Nathalie Goldberg, tar också upp det här ämnet.

Vad betyder då "Den röda skottkäran"? Det ska jag säga. Det betyder "Den röda skottkäran" och den är röd bara för att den råkade vara det. Det är inget sräskilt med det. Oftast är en dikt, eller vilken text som helst, bara just det en dikt/text.
Krångla inte till det så förbaskat när du läser. Saker och ting behöver inte betyda något särskilt. Vita höns är bara vita höns.

Det andra exemplet är Flickan under nymånen av Bo Bergman:

Jag har nigit för nymånens skära.
Tre ting har jag önskat mig tyst.
Det första är du
och det andra är du
och det tredje är du, min kära.
Men ingen får veta ett knyst.
Jag har nigit för nymånens skära
tre gånger till jorden nu.

Och om månen kan ge vad vi önska,
så niger jag tre gånger till,
och kronan jag bär,
när marken sig klär
och björkarna gunga av grönska
och lärkorna spela sin drill.
Det är långsamt att önska och önska.
O, vore min kära här!

-------------------------------------

Vad betyder då att kvinnan i dikten niger för nymånen tre gånger och önskar tre gånger?
Det kan betyda att hon önskar att hennes kille ska komma på besök, men som sagt så behöver inte betyda något alls.

Tre önskningar är tre önskningar och en röd skottkära är en röd skottkära. Inget märkvärdigt med det. Vad det gäller den röda skottkäran kanske Williams såg en röd skottkära en dag och så sa det pling när han satte sig ner för att skriva dagens dikt eller något i den stilen.
Vad flickan som niger för nymånen beträffar kan det ha varit så att Bergman ville berätta om just den flickan som önskade av månen att hennes pojkvän skulle komma. Så berättade han del lilla historien i en dikt.
Svårare än så behöver det inte vara.
Sen är det ju upp till var och en om de vill tolka vad de läser eller inte och om man väljer att tolka det man läser så ligger skönheten i betraktarens ögon, alla läser olika.

Krångla inte till det när ni läser, vad det än är ni läser. Läs det bara, det är mitt tips.

Slaggprodukter precis som du

(OBS! KÄNSLIGA PERSONER VARNAS! NI ÄR HÄR MED VARNADE!)


Jag slår ner min rumpa på plast ringen som skyddar min ända från att komma i konakt med den kalla vuxen pottan.

Att sitta på toaletten
Att göra nummer ett och två
Att dricka vatten
Äta en smörgås och sedan bajsa ur sig

Kroppen tar det den behöver och slänger resten i avloppet.
Det rinner ur mig det där gula som luktar illa om det får ligga.
Du har gått och inga av dina grejer är kvar i min lägenhet.

Nallen du gav mig la jag i lådan med dina kalsånger, rakapparat och tandborste.
Slaggprodukter som inte är till någon nytta rinner ur mig tillsammans med det som inte kroppen vill ha.
Jag hatar den, nallen, för du gav den till mig och jag hatar dig.
Jag lättar lite grann när det slutar rinna.

Jag trycker och jag klämmer och mer avfall av sånt som jag inte behöver faller ner med ett plask i det nu kalla vatten blandade kisset.
En gång till och en gång till

Slaggprodukter samlas och knuffas bort från mig
Precis som du

Jag torkar häcken med din bild och spolar ner skiten.

Inte min

Du är inte min.
Det retar mig att du inte är min
Jag vill ha dig
Här
Hos mig

Varje dag
Varje kväll
Varje natt
Varje morgon

Du är inte min
Inte min vän
Inte min bästa vän
Inte min hjärtevän
Inte min pojkvän

Inte min
Inte min fästman
Inte min make
Inte min

Eller jo…

I mina drömmar

Då
Är
Du
Min

Bara min

Ditt hjärtas slag i mitt bröst

Jag känner din beröring mot min hud.
Men hur vet jag att det är du?

Jag känner din andhämtning i mina lungor.
Men hur vet jag att det är du?

Jag känner ditt hjärtas slag i mitt bröst.

Jag vet att det är du.

Jäm-för-el-se

Ingenting

Jag är

Jag är ingen-ting
Jag är ingenting i jämförelse
I jämförelse

Jag är ingen-ting i jäm-för-el-se
med dig.

Du är inte heller något i jämförelse med

Mig

En frestelse övervunnen

Jag har stått emot något som för mig är svårt att motstå.
Jag har motstått att börja på en ny berättelse.
Suget var starkt, det är det alltid när jag får en ny spännande idé.

Men jag lyckades låtabli och jag är stolt över det.
Det är oftast alla de nya idéerna jag får som hindrar mig från att skriva färdigt.
När jag känner suget efter att börja på en ny skrividé så har jag två metoder.

Den första är att jag har bestämt mig för att hålla mig till en grej och då skriver
jag på den eller så skriver jag inte alls. Inte alltid så lätt, särskilt inte om jag
fått skrivkramp för den jag har bestämt mig för att avsluta, men då tycker jag att det är tillåtet att ta en kort paus.

Det andra är en väldigt bra invändning till att inte börja ett nytt projekt innan det
första är färdigt.
Det är jobbigt att börja ett nytt projekt, jag måste komma på, inte bara handlingen i stora drag utan också hitta på namn, utseende och personlighetsdrag till karaktärerna Det är förstås en massa mer, men det tror jag att du, kära läsare kan komma på själv.

Själva planerandet tar en så lång tid i början att jag hinner få avsmak på att skriva innan jag hunnit planera allt.
Jag tror att jag använde lite av båda metoderna idag.
Eller så tänkte jag, mer eller mindre omedvetet: "Nej, jag får inte börja på något nytt nu!"
Och dessutom vet jag att jag kan skriva ner idéerna så att de är sparade till ett mer lämpligt tillfälle.

Jag är hur som helst väldigt stolt över att jag lyckats motstå frestelsen

Mitt hjärtas längtan

Jag längtar...

Längtar
Längtar...

Jag längtar

efter det som känns så avlägset

Jag längtar efter det som känns avlägset,
men ändå...

Så nära

Jag längtar efter kommande dagar.

Lycka
Hopp
och
Förtröstan

Jag längtar efter
Dig

Min lycka
Mitt hopp
Min tillit

Forum rollspel

Övningsskriva kan man göra i godan ro på sin lilla kammare, men det blir tråkigt efter ett tag. Det blir till och med tråkigt att skriva fanfiction efter ett tag.

Jag har en lösning till det här.
Det fungerar alldeles utmärkt som övningskrivande + du är lite social samtidigt.

Forum rollspel.
Enkelt sagt: Du blir medlem på en sådan sida. Läser noga reglerna, skapar en karaktär, skriver en tråd (ett medelande) på en plats i forumet där din karaktär hör hemma. Sen är det bara att vänta på att någon ska svara.

Jag kan tipsa om en sida för forum rollspel redan nu. Jag är med på den.
Sidan heter Sallgand och är ett low-fantasy rollspels forum. Just nu håller den på att renoveras, men det går fortfarande att spela.

Det finns en chattruta där som man kan morssa på alla i och man kan dessutom skicka pm, personliga medelanden, till de andra deltagarna. De flesta där har msn också.

Det är bland annat tack vare forum rollspel som jag skriver överhuvudtaget idag.
Det är jätteroligt! Prova i alla fall om du känner dig manad!

Här är en direktlänk till Sallgand.

Writer's block

Jag har inte writer's block själv just nu, men jag hittade en jätterolig bild via google som jag vill visa.



Kalle och Hobbe är förövrigt skapad av Bill Watterson.
Jag hittade den när jag googlade på writer's block.
Här är en länk direkt till sidan.

Jag tycker att den är kul.

Angående writer's block eller skrivkramp som det heter på svenska är alltså när en författare av någon märklig anledning inte kan få ur sig ett ord. Jag tror att det här tar sig olika uttryck för alla, att två författare känner olika när de har skrivkramp.

Jag har hört många olika versioner av hur man ska bota skrivkramp. En av dem är att man ska fortsätta skriva trots att det har tagit stutt. Den idén tror inte jag på. Jag tror att det är bättre att göra något annat, skriva något annat, gå och diska, ta en promenad, titta på tv eller meditera.

Jag har upplevt skrivkramp, men jag kallar det inte skrivkramp. Skrivkramp känns för mig som om man vet precis vad man ska skriva, men inte kan få ut det. Det har jag också varit med om, men då är det bara att jag behöver ta en paus på ca 24 timmar, det är typ som träningsvärk.
Det jag tycker är skrivkramp är när jag inte kommer på vad jag ska skriva, men det här lilla fenomenet kallar jag idétorka och det är mycket mer problematiskt än att inte få ur sig orden på pappret.

Jag tror att jag ska börja kalla skrivkramp för skrivvärk.

Jag har ett till tips som går att använda på både skrivklåda och idétorka:
Gå och sätt dig på en ny plats. Sätt dig på ett kafé eller vilken annan miljö du än kan komma på.
Det brukar funka för mig. Om det inte funkar att bara sätta sig på i en annan miljö så ta det ett steg längre, skriv något annat en stund. Eller om du hellre vill: prova något nytt tillexempel beställa något som du inte har ätit förut eller sitta någonstans där du inte brukar sitta.

Det kanske lossnar! X3

Jag kom på det här när jag satt på toaletten i går. Jättekonstigt att komma på saker på, visst, men... det var tur att jag inte kom på det i duschen i alla fall.

Tänk dig två rädslor som två troll som slåss om något. Det ena trollet tar död på det andra och det första trollet står ensamt kvar.

Två rädslor eliminerar varandra. Det här kan likgöras med "Jag kan ej inte sjunga", två minus blir ett plus.

Jag tror att det är vad som ska hända här näst i Graceone.

Vi får se om det lossnar i helgen.

Är du inte rädd? ...

Jag skrev ett tidigare inlägg nämnde jag Elizabeth Gilbert och en del av vad hon pratade i en video på youtube. Jag nämnde en fråga så hon som ung fick när hon började berätta att hon ville bli författare. Jag översatte frågan något klumpigt, men nu ska jag skriva upp åter ge dem här på svenska bättre än i det tidigare inlägget.

Elizabeth Gilbert berättar i videon att när hon gett ut boken Eat Pray Love så började alla behandla henne som om hon var dömd. Dömd till vad nämns inte, men det går att gissa sig till med tanke på de frågor hon fick efter Eat Pray Love och de frågor som hon fick som ung.

Två frågor som hon fått efter Eat Pray(...) är:
"Är du inte rädd att du aldrig ska kunna toppa det?" och "Är du inte rädd att du kommer fortsätta att skriva i hela dit liv och aldrig mer skapa en bok som någon i hela världen bryr sig om någonsin igen?"

När hon var ung fick hon dessa frågor:
"Är du inte rädd att du aldrig kommer att lyckas?" och "Är du inte rädd för att skammen av refusering kommer att ta död på dig?"
Det var en fråga till, men jag tror inte att den frågan var riktigt ställd på det viset som hon framförde den, men titta på videon.

Kärnpunkten är i alla fall att både som ung och vuxen blir hon mött med frågor som börjar med "Är du inte rädd...?"

Jag måste bara fråga: Vem är inte rädd?!
Jag kan säga att jag är rädd för att jag aldrig ska komma någon vart med mitt skrivande, men jag är inte så dum så att jag går och tänker på det dagligen.
Jag är rädd för en massa andra saker också, men precis som med min rädsla för att aldrig komma någon vart med mitt skrivande så går jag inte och tänker på det dagligen.
Jag är rädd för att drunkna tillexempel, men jag går inte och tänker på det hela tiden.

Varför ska man lägga tid och energi på något så urbotat dumt som att vara rädd hela tiden. Om jag drunknar så drunknar jag, om jag inte kommer någon vart med mitt skrivande så gör jag inte det, men då tror jag att det var meningen. Jag hoppas vid gud att det är meningen att jag ska bli författare och jag hoppas att jag till stor del i alla fall ska kunna försörja mig på det.

Jag tar upp det här ämnet, de här frågorna, inte för att jag har fått dem direkt ställda till mig, men jag känner ibland hur de hänger i luften. Det fattas bara att någon ska ta ner någon av dem. För jag kan faktiskt nästan se orden ovanför deras huvuden.

Är jag rädd för att misslyckas just nu?

Nej.

En liten dikt om kärlek... på avstånd

Älskar
Älskar dig...

Älskar dig

Älskar dig!

Jag älskar
Jag ärlskar dig...

Jag älskar dig

Jag älskar dig!

Men...

Jag vågar inte...
Jag vågar inte

Men jag vågar inte prata med dig!

Vart får du allt ifrån?

Det är en fråga som jag har fått många gånger. Det är en fråga som jag tror att många, kanske alla, fantasifulla och kreativa personer får.
Frågan lyder:
"Var får du allt ifrån?"

Jag hatar den frågan. Verkligen HATAR den. Visserligen yttras den ofta som ett bevis på beundran för den som läst något som jag har skrivigt, men det är en fråga som jag omöjligen kan svara på.
Jag vet inte vart idéerna kommer ifrån, de bara dyker upp på ett eller annat sätt.

Jag har nyligen hittat en video på internet. Det är Elizabeth Gilbert som pratar i den.
Här är adressen till den på Youtube.

Hon pratar bland annat om en fråga som hon har fått, "Är du inte rädd att du ska skriva och skriva hela livet, men aldrig få ut något av det?", det är min översättning av frågan

Hon svarar att självklart är hon rädd för det, eller hon var rädd för det, den frågan som jag försökt översätta var en annan version av den fråga hon får nu i vuxen ålder.
Men titta på videon så ser du.
Jag ska ta upp den frågan om jag inte är rädd för att(...) i ett annat inlägg för den hör inte hemma här.

För att göra en lång historia kort, ämnet kommer upp att i antikens Grekland och antikens Rom trodde de på en andevarelse som romarna kallade Geni. Det här anndevarelsen levde i en konstnärs (författare, tecknare... what ever) studio och hjälpte honom eller henne med deras projekt.

Tja, varför inte? Tänker jag genast. Varför skulle det inte kunna finnas ett sånt väsen?
Varför inte låta människan/konstnären/artisten/författaren bara vara det den är, en helt vanlig person egentligen?

Det ger inte bara mig ett svar på den där frågan om var jag får allt ifrån. Det ger även mig och alla andra personer här i världen som håller på med något kreativt lite distans till det där stora energiklotet som byggs upp, som kan lyfta en högt eller krossa en som om man bara vore en insekt.
Så om det man skrivigt inte blir bra, behöver man inte bli helt nerslagen för att man var två om det och om det går kanonbra och alla älskar det man har skapat, kan man inte ta åt sig hela äran eftersom att man fick hjälp.

Så om någon läser det här och sen träffar mig och läser något som jag har skrivit, ta hellre för givet att jag tror på det osynliga Geniet som bor i väggarna i min lägenhet. Jag tror på så mycket annat andligt redan så varför inte ett Geni.

Jag kan ge mig fan på att det är den lille jäveln som får det att krypa i huvet på mig ibland. Det känns som likmaskar som kryper runt i hjärnan och det enda som hjälper är att skriva. När det väl börjar krypa i huvet på mig då är det panik! Den som inte har upplevt det själv kan aldrig ana hur obehagligt det är!

Titta på videon, klicka på länken, den är bra.

Tomt

Tomt
Svart
Blankt

Ensamt
Ensligt

Ekande tystnad

Ingen kan höra
Ingen kan se

Bara du och jag

Ingen annan

Tystnad

Ingenting
Ingenting

Tystnad

Tomt

Ett litet dilemma

Jag har lite problem att fortsätta med Graceone. Jag har stött på ett problem som
jag inte vet hur jag ska överkomma.

Problemet är det att jag inte vet hur min huvudkaraktär ska reagera på de saker som
inträffar.
Nu kanske du tänker råda mig att se till mig själv, tänka efter hur jag skulle
reagera om jag hamnade i samma situationer
Det blir lite svårt med tanke på att gengern är fantasy och den värld vi lever i
svämmar inte precis över av fantasy situationer

Jag får klura vidare på lösningen till mitt lilla dilemma.